Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En eftermiddag i slutet av maj vaknar jag efter
siestan och gläntar så sakta på fönsterluckan. I
ett översvinneligt ljus brinna millioner spegelvita
olivlöv, vända mot solen, och de gula
mispelfrukterna glöda. Det ångar nu kvävande från liljor,
jasminer och apelsinblom. Ehuru efter
infödingarnas begrepp alltför tidigt på eftermiddagen
vågar jag mig ut. På gatan syns ingen människa
mer än soparpojken, som trumpen rör upp
yrväder av damm. Jag håller mig försiktigt i skuggan
av murarna och strövar nedåt slätten till, där det
fläktar en smula. Trädgård vid trädgård,
ingenting annat än träd- och olivgårdar, vilkas
dignande prakt jag försöker få en skymt av genom
låsta järnportars galler. Ty allt är förbjuden
mark och härligheten gömd bakom höga skrank.
Till och med cypress- och pinjedungarna, ja, hela
den sköna skog, som fyller södra kullen, är
omgärdad av murar och däröver ytterligare taggnät
och porten har riglar och hänglås. Naturligtvis är
det en engelsman, som köpt skogen.
Anglosach-serna äga redan en god del av Italien, de ha slagit
ned med hela sin energi och ersatt låtgå-systemet
med kolonialtukt och skarpa gränser mellan mitt
och ditt. Och som mer och mer blir »mitt»,
återstår snart för »dig» inte mycket. De förnäma
landsens barn lärde väl även konsten redan i
feodaltiden. Säkert är att mil utefter ligga egendom
vid egendom, tillhörande fjärran varande
husbönder, som komma hit en månad eller ett par, kanske
inte ens det, och vaktade av tjänare och arga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
