Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus — även er munkar erinrade jag mig — och jag
tyckte mig intill leda känna var tanke, som kan
knytas vid alla dessa tillvarons former. Världen
är sannerligen bliven mig likgiltig. Jag har tömt
livets dryck till sista droppen, älskat kvinnor
och vin, och med nöje läst min Tacitus och min
Ovidius. Men fast jag skämtat med livet, låg i
min gärning allvar. Må så lågan bränna ned i
ljusastaken.
Giovannis huvud svindlade — hur väl han
igenkände detta tal! Ovillkorligen drogs han med.
— Du gick med vinden, du Ambrogio, som du
såg, så såg allt folket, det såg genast — och log och
älskade dig.
Ambrogio skrattade lätt.
— Jag grubblar aldrig. Alltsammans kommer
till mig, och jag tar det just så och inte annorlunda.
Men vem är egentligen du, munk? Din röst
förefaller mig bekant?
Giovanni slog tillbaka hättan.
— Om du känner igen mig, så vet du, att jag var
en som gick mot vinden.
Ambrogo hade till hälften rest sig — i hans
trötta blick glimmade intresse.
— Nej, se snidarmunken! Länge lät du oss
undvara din åsyn — vadan och varthän, farande sven?
— Det hoppet har jag, att gången bär mot ljuset
— som är kärleken.
— Intet står högre än tanken och konsten, inföll
Ambrogio kort, konsten förklarar det förvirrade
livet, filosofien lär att umbära det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
