Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vacker kårkamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkan har det icke gått att bli kvitt dessa vänliga
förmedlare — många af dem voro arbetare, som icke hållit sig för goda
att ockra på sina kamrater — förr än en opinion emot dem
banat sig väg så småningom bland kunderna själfva. Redan
i oktober 1895 beslöto hamnarbetarne att »ur sin fackförening
utesluta och från arbetet utstöta en hvar, som gjorde sig
skyldig till langning».
Tengdahl beräknar medelutgiften pr dag för
hamnarbetarnes mat och dryck till 1.50. Men för en stor del gick nog
vida mera åt till brännvin, och en härbergist försäkrade på
den Strix’ska Kolingens älskvärdt öppenhjärtiga sätt: »Jag
äter och super opp allt hvad jag förtjänar — naturligtvis
med undantag af tolfskillingen till slafet.» Slafet, uttaladt
med f-ljud, det är sofkvarteret.
»Det finns väl icke något yrke», slutar Tengdahl sitt
kapitel om hamnarbetarnes mat och dryck, »där arbetsgifvarna
klaga så mycket öfver arbetarnes dålighet men på samma
gång göra så litet för att förbättra dem. Äfven de äldsta af
arbetarne kunna ej erinra sig några som helst åtgärder från
arbetsgifvarnes sida till superiets aflägsnande. Nej, långt
ifrån att sådana åtgärder vidtagits, ha tvärtom förr i tiden
— till för en 5 å 10 år sedan — arbetarna allmänt
uppmuntrats i arbetet med brännvin på arbetsgifvarnes
bekostnad. Under de äldre, numera afgångna basarna var det inte
alls ovanligt, att arbetet »stoppades» och hela laget, med
förmannen i spetsen, vandrade till krogen. Det berättas ännu
om en sådan förman, hur han gastade:
— Arbeta villigt, busar, så får ni en sup!
— Två ska’ vi ha! ljöd en röst ur hopen.
— Ja, ni får två, blef svaret.
På den tiden, firman A. F. Söderströms grundläggare ännu
stod med i rörelsen, verkställde han aflöningarna på en af
de många Stadsgårdskrogarna med två brännvinsflaskor
framför sig, af hvilka han bjöd på den ena och krögerskan på den
andra. Som arbetarne åto på arbetsgifvarens kredit, d. v. s.
att förmannen svarade vid hvarje arbete för så många man
som han hade under sig — dåtida ’trucksystem’ —
afräknades i första rummet krögerskans fordran. Och ofta hade
arbetarne anlitat krediten så grundligt, att af aflöningen inte
blef mer än 24 skilling eller 50 öre öfver för vederbörandes
egen del; ibland räckte inte aflöningen till, utan det fattades
några riksdaler i krogskuldens fulla belopp, men då ’var
det häller inte så kinkigt’» — — —
Att en kår som denna öfver hufvud var i stånd att till så
stor del, som skett, af egen kraft ta itu med förändringen af
sin moraliska karaktär och under tio års tid hinna uträtta så
mycket för sin uppfostran, det är lika förvånande som
glädjande. Kåren själf ger ledande krafter inom hufvudstadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
