Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett land sådant som vårt, hög ränta under en längre tid icke kunde blifva gällande,
ty produktionen och förädlingen af landets alster skänker icke en så hög inkomst,
att producenten och industriidkaren, annat än tillfälligtvis, kunna erlägga höga
räntesatser. Men att tillåtas skydda sig mot förlustbringande tvångsförsäljningar,
genom att för en kort tid erlägga en högre ränta än sex procent, var uppenbar*
ligen en fördel. Redan 1853 uttalade jag den öfvertygelsen att »fri ränta blir låg
ränta» och erfarenheten har äfven lyckligtvis ådagalagt att räntans frigifvande,
om man uppsöker medelsiffran för de sedan 1864 förflutna tio åren, icke vållat
räntefotens förhöjning utöfver sex procent.
Banko- och lagutskottets betänkande gillades, som en hvar kunde förutse, af
adeln och borgareståndet, och bifölls äfven af presteståndet, hvars upplysta med»
verkan bragte denna viktiga reform till ett lyckligt slut.
Ar 1864 den 13 September utkom lagen om räntans frigifvande, och ehuru
under 1867 års riksdag åtskilliga motioner väcktes i Andra Kammaren, dels om
återgående till förut gällande lagbestämmelser, dels också om en maximi räntefot
af högst sju procent, hvilken förändring helt visst hade blifvit den för låntagare
mest betungande lagstiftning, har ingen vidare ändring eller återgång egt rum,
och torde numera med visshet kunna antagas att det fria aftalet, i afseende på
lån på kort tid, högst sex månader, för all framtid är betryggadt.
I afseende på huru räntans frigifvande verkat, torde jag här få anteckna, att
om man år 1854 vidtagit denna lagförändring hade, enligt min åsigt, hvarken
1857 års kris blifvit så svår och långvarig, ej heller det bekanta tolfmillionerslànet
behöft upptagas. Detta lån utlemnades i understödsväg till en räntefot, motsva»
rande nio procent, och de finnas, som påstå att just detta tolfmillionerslån så
tillvida gjort stort gagn, som det efter denna operation blef en omöjlighet bibe»
hålla en lagligen till sex procent begränsad räntefot.
Genom 1864 års lag om räntans frigifvande blef 1866 års kris af kort varaktighet.
Under de många, stundom rätt heta, striderna i denna fråga vankades ofta
ganska allvarsamma tillmälen »om egennyttiga afsigter» och förandet af »penning*
väldets talan». Härpå svarade jag alltid, att utan fri ränta kan man sällan komma
till en lindrigare räntefot än den högsta lagliga, ty lagbestämmelsen ger stöd åt
den uppfattning, att man är berättigad erhålla sex procents ränta.
I sammanhang med frågan om fri ränta må det tillåtas omnämna mina sträf»
vänden för, att statens räntefot måtte sättas lägre än den, som i allmänhet betingades
vid lån mot fullgoda inteckningar i fast egendom.
Jag väckte derföre vid 1859 års riksdag motion om, att statslån icke borde
upptagas mot högre räntefot än 4 ’/» procent. Detta förslag vann skäligt afseende
och såväl 1860 som 1864 års lån upptogos mot denna räntefot; men andra åsigter
kommo att göra sig gällande, och 1866 års lån förskrefs med fem procents rlinte»
fot, hvarjemte en ringa del af detta lån tyvärr gjordes till lotterilån. Jag klandrade
denna åtgärd då, och jag beklagar den ännu.
Att 1868 års statslån förskrefs med fem procents ränta var måhända en nöd*
vändighet beroende af de financicla omständigheternas kraf. Man önskade att
Svenska Statsobligationer skulle komma i åtnjutande af sitt välförtjent.! anseende
på den engelska marknaden, efter det af utländska långifvare vanskötta svenska
statslånet i pund sterling af år 1864.
Vid 1870 års riksdag föreslog jag, att statslånen skulle upptagas mot ouppsäg»
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
