Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Kortleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTLEKEN
komma bort från de vardagliga bekymren! Man vet ju, att
det, som plågar en, är något övergående och att allt skall
bli bra, så snart som det väntade lilla människobarnet har
sett dagen, men ens tålamod har varif satt på svåra prov
den sista tiden, och det är obeskrivligt välgörande att få
komma ut litet och se, att livet kan bjuda på annat än
vresighet och illvilja.
Karl-Artur behövde endast köra förbi doktorsträdgården
och svänga in på bygatan för att mötas av glädje och
munterhet. Han såg röda, vita och gula dukar fladdra i
luften, på båda sidor om vägen var uppförda stånd, fyllda
av varor, och på själva körbanan rörde sig en sådan massa
människor, att hästen endast kunde tränga sig fram steg
för steg.
Det var med ett ord marknad i Korskyrka, visserligen
inte så betydande som en höstmarknad, då folk måste skaffa
sig förråd för hela vintern, men i alla fall ganska
välkommen och väl besökt. Västgötarna var där och bjöd ut
bomullstyger, som passade för den kommande vackra
årstiden, dalkarlar sålde plogbillar och liar, som behövdes för
ploganden och skörden, korgmakare banade sig väg,
alldeles behängda av korgar, som var goda att ha vid
sommarens bärplockning, vävskedsmakare hade infunnit sig med
stora buntar av skedar på ryggen, och ingen hade bättre
avsättning, eftersom de långa, ljusa dagarna på försommarn
just är rätta tiden för att sätta vävstolen i gång.
Det hela var ett vackert skådespel, och vad som framför
allt tilltalade Karl-Artur, var den glädje, som lyste ur alla
ansikten. Rika köpmän från Kristinehamn, Karlstad och
Örebro, som inte höll sig för goda att själva resa omkring
med sina varor, stod i sina stånd, iförda präktiga pälsar
och sälskinnsmössor, och hälsade sina kunder med de
huldaste leenden. Dalkullorna stod brokiga och muntra bakom
de enkla skivor, där de hade brett ut sina varor, medan
ortsbefolkningen hälsade på vänner och bekanta med den
naturliga munterhet, som man känner på våren, då det är slut
med köld, ruskväder och innesittande. Brännvinet hade väl
också sin del i folkets goda lynne, det kunde ingen förneka,
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
