Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Kock, En fornnorsk och östnordisk ljudlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 Kock: En fnorsk o. önord. ljudlag.
a. I äldre fornsv. behandlas vokalen i ord av typen biorn på an n a t
sätt än vokalen i ord av typen bçrn, som redan 1 äldre fornsv. övergått till
børn. Jmf. fsv. ørn ”örn”, hør ”lin” etc. med iorþ ”jord”, Morter ”hjort”
etc. Vid övergången born > børn måste därför biorn ha havt en annan
vokal framför r än ordet bom (bçrn). U p p h o v et för dessa skilda vokaler
måste därför ha varit olika.
b. Detta bekräftas av följande omständighet: De älsta isl. handskrif-
terna använda merendels p (icke o) i pl. bçrn, Çrn ”örn” etc., men däremot
merendels io (icke iç) i biorn, iorp etc. — Assonansförhållandena hos de
isländska skalderna kunna icke andragas såsom bevis i motsatt riktning;
se Uml. u. Brech. s. 282 f.
Enligt Torp och Falks ovan s. 242 refererade teori
skulle ett i literaturspråken kvarstående u hava framkallat
brytning av e till ia (*etunn > iatunn), som kvarstod i de
östnordiska språken, men i isländskan genom yngre
m -o m ljud senare blev till ig (igtunn). Väsentligen samma
omständigheter tala häremot, som nyss anförts emot Pippings
mening. Även mot Torp och Falks antagande måste in-
vändas, att ett M-ljud i ändeisen icke kan vid sitt inträn-
gande i rotstavelsen om edelbart uppträda såsom a (alltså
med annan kvalitet än ändeisens M-ljud självt hade; jmf.
s. 243). Alltså tvingas man även med Torp och Falks
teori vid förklaringen av isl. iotunn (ig tu n n ) osv. till att
antaga utvecklingen *etunR :> *eHunn :> *eutunR :> *eotunn >
iatunn och därefter tvärtom iatunn > isl. igtunn (iotunn).
Således även här en övergång först i en, sedan i den mot-
sa tta riktningen under en relativt kort tid.
Vid ”epentes-teorien” tarvar emellertid brytningsdiftongen
ia belysning i åtskilliga östnorska, forntrönderska, fornsvenska
och forndanska ord sådana som obl. kasus stiarnu (icke
stiornu), fiatur (icke fiotur). Det är väsentligen fråga om
ord och former, där nästa stavelse innehåller ett kvarstående
M-ljud, och som i isländskan använda brytningsdiftongen io:
stiornu, fioturr osv.
I tidigare skrifter har jag förklarat obl. kasus stiarnu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
