Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840 Kock: Brytningen, i fno. språk.
-« förlorades t. ex. i infin. *geldan, *etany så blevo dessa till *geldä
’betala’, *etä ’äta’. Enligt reglerna för den samnord. akcentueringen
hvilade på ultima ay det k o rtsta v ig a *etä en starkare akcent
(stark levis) än på ultima av det lån g sta viga *gddä, som på
ultima hade svag levis. Detta vållade, att det långa a-ljudet i
det kortstaviga *etä tillsvidare bibehöll (resp. väsentligen bibehöll)
sin längd, under det att det långa a-ljudet i det lå n g sta v ig a
{*geldä> ) gélda förkortades.
Sedan dessa kvantitetsförändringar genomförts, inträdde den
yngre a-brytningen. Denna värkades av ett kort (eller väsent-
ligen kort) a-ljud, men däremot icke av ett lå n g t (eller väsent-
ligen långt) a-ljud. Enligt denna regel bröts i det norm ala
fornvästnord. språket e-ljudet till ia
så väl i ord, som under urnord. tid icke förlorat något «-ljud
efter ändelsevokalen a, t. ex. nom. sg. urnord. *edar(a)R > isl.
iaþarr ’kant’, urnord. *seldan :> isl. sialdan ’sällan’ —
som ock i lån g sta v ig a ord med «-förlust, dvs. ord som väl
under urnord. tid med ersättningsförlängning förlorat ett slutlju-
dande «-ljud efter ändelsevokalen (’*géldan > *geldä), men hvilkas
ändelse-vokal senare åter förkortats (*geldä ; > gélda : > ) gialda;
ack. sg. urnord. *belkan ’bjälke’ > *belkä > *belka > bialka.
Däremot inträdde ingen brytning i k o rtsta v ig a ord med
w-förlust, dvs. i ord, som under urnord. tid med ersättningsförläng-
ning förlorat ett slutljudande «-ljud efter ändelsevokalen a, t. ex.
infin. *etan ; > etä, isl. eta\ ack. sg. mask. urnord. *hneban > Jinefä,
isl. hnefa ’näve’. Till följe av akcentueringen med stark levis
bibehöll nämligen i sistnämnda ord ändelsevokalen (åtminstone
väsentligen) sin längd.
Dessutom har åtminstone dialektiskt i västnordiska språk den
yngre a-brytningen inträtt i kortstaviga ord med ljudgruppen -ek-
och med «-förlust efter ändelsevokalen a, t. ex. urnord. obl. kasus
*ekan (till isl. nom. idki ’isstycke’) ;> isl. iaka. — Blott d ia -
lek tisk t har i det västnord. språkområdet den yngre a-brytnin-
gen inträtt i större omfång, t. ex. i det fnorska tillnamnet hicesi
{ån. Xey.) nyno. jase ’hare’.
I den norm ala fornsvenskan och i den norm ala forndanskan
genomfördes den yngre a-brytningen enligt väsentligen samma
regler som i det normala fornvästnord. språket. Dock inträdde i
den normala fornsvenskan och i den normala forndanskan a-bryt-
ning även i kortstaviga ord med «-förlust och med supradentalt l
efter rotvokalen e, t. ex. isl. stela ’stjäla’ : fsv. stiala fda. stialce
(Brytning i östnord. ord av den isl. typen iaki omtalas ej).
I forngutniskan och i Dalinål har den yngre a-brytningen
inträtt både i kort- och långstaviga ord, oberoende av om orden
hade «-förlust efter ändelse-vokalen a eller icke, t. ex. isl. eta :
fgutn. ieta ’äta’, isl. bera : fgutn. biera ’bära’.
Även i vissa andra östnord. dialekter (t. ex. i fornöstgötskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
