Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 Hellquist: Anmälan.
andarna råder en bestämd teologisk åtskillnad: de förras dyrkan
är obligatorisk, de senares blott fakultativ. I dessa senares kult
fiDns också ett kollektivt element, som bereder väg för deras sam-
hälleliga och statsliga betydelse; en flodgud intresserar alla vid
floden boende, och på så sätt lägges grunden till ”amphiktyonien”.
Fetischen tillhör den enskilde, manerna släkten, naturandarna ett
slags fri ”församling”; med gudarna nå vi fram till religionens
nationalisering. A f vikt är också, att naturanden är bunden vid
ett bestämdt stycke natur; det finns ingen allm än vattenande, men
väl uppträder sedermera en demon, som härskar öfver vattnet.
Om beröringen mellan naturdyrkan och fetischism har förut nämnts
ett ord: naturandens förmåga är mycket starkare individualiserad
än fetischens: trädfetischen kan allt, trädanden blott det, som sam-
manhänger med hans väsen.
Naturandarna få karaktär efter sin omgifning: vindgudarna
äro vilda, vattenandarna lätt elegiska, husandarna gemytliga. Rang-
tecken: särskild benägenhet att byta gestalt (märk sälguden Pro-
teus!) och lifliga förbindelser med människorna (somliga dock män-
niskoskygga). R. Meyer skiljer på andar för den okultiverade och
kultiverade naturen. Till de förra höra t. ex. skogsandar (berö-
ring med själarna; kollektiverad form: den svenska skogsfrun),
vindandar (därur utvecklad en kollektiv vinddemon: den vilde jä-
garen, ej direkt identisk med Oden!), ovädersandar (kollektivae-
mon: Hrungnir), molnandar (kollektivande: Hymir), bergandar (sna-
rare dock ”egentliga jättar”, se nedan), vattendar (kollektivande:
Ægir), andar för stjärnor, sol och måne (föga eller inte utvecklade
bland germanerna; jfr dock för solens vidkommande Cæsar Bell.
Gall. 6 : 21 och i fråga om stjärnorna Aurvandil!). Den andra
gruppen: falt-, hus- och skeppsandar m. fl.; däremot har man knap-
past något stöd för antagande af djurandar hos germanerna.
Till naturandarna räknar förf. — i motsats till E. H. Meyer
— icke älfvorna, hvilka i stället föras till den följande gruppen:
demoner i speciell mening (t. ex. drömandar och ”holden”). Dessa
äro visserligen jämförliga med naturandarna, men icke bundna vid
något bestämdt substrat och bl. a. karakteriserade af sin böjelse
att bilda bestämda klasser, under ett öfverhufvud. Ingen grupp
är så svår att bestämma som de luftiga älfvorna; i alla händelser
få de icke, som förut vanligen skett, föras tillsammans med dvär-
garna. Dessa och jättarna ha en så mycket tydligare utpräglad
karaktär: de bilda en grupp för sig. Man får akta sig att, som
också skett, förblanda dem med jättelika eller dvärgartade natur-
andar; de egentliga jättarna och dvärgarna karakteriseras i första
rummet genom sin storlek eller litenhet, och alla andra egenskaper
kunna härledas härur1). Schönings spirituella, men bisarra och
på tydligtvis oriktiga identifikationer och dateringar beroende hy-
*) Att enl. Alv. 17 (16) dvergarne skulle kalla solen’ihr Verdruss’ kan
jag ej finna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
