Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pipping: Anmälan. 287
Diskussionen av m itt exempel nr vokalläran är förberedd ge-
nom en uppsats av Noreen med titeln ’Den fornnordiska vokal-
harmoniens fonetiska förklaring’, tryckt i denna tidskrifts sjuttonde
band. Min framställning täcker delvis Noreens, men innehåller
därjämte nytt material, som framgått ur mina till större delen opub-
licerade undersökningar rörande behandlingen av ändelsevokalerna
i äldre Yästgötalagen. Referatet av mina vokalanalyser, som ligga
till grund för Noreens slutsatser, skall jag även giva fullständigare
än Noreen gjort det.
Alltsedan prof. Kock ntgav sina grundläggande ’Studier öfver
fornsvensk ljudlära’, är det känt, att en del fsv. handskrifter vid
valet mellan ändelsevokalerna a och œ gynna vokalen œ, om i före-
gående stavelse finnes någon av vokalerna æ, ø eller y. Närmare
detaljer finner man i Kocks ovannämnda arbete, samt i Noreens
Aitschwedische Grammatik § 135 och där citerad litteratur. Detta
faktum har Noreen i Ark. f. n. fil. X Y II sammanställt med de
analyser av de finska vokalernas resonanstoner, som jag verkställt
i mitt arbete ’Zur Phonetik der finnischen Sprache’ *). Om man
ordnar de av herr Ekman [numera docenten Tunkelo] talade voka-
lerna sålunda, att deras läge i riktningen vänster -höger bestäm-
mes av munhålans resonanston, medan läget i riktningen uppåt-
nedåt bestämmes av svalgets resonanston, erhåller man följande
vokaltabell: [Se sid. 288J.
Av denna tabell finner man, att de mellan tjockare linjer
inneslutna vokalerna ä, Ö och y utmärka sig genom medelhög mun-
resonans, medan a, o och u hava lägre munresonans, e och i där-
emot högre sådan. Den vokalharmoniska övergången a > <
B inne-
bar sålunda en assimilation med hänsyn till munresonansen. A tt
förhållandet framträder vid en analys av finska vokaler är i viss
mån anmärkningsvärt, men egentligen icke förvånande, ty forn-
svenskans vokalsystem torde hava varit närmare överensstämmande
med finskans, än vad nysvenskan skulle ge vid handen. Det
’europeiska’ «-ljudet, som står det finska «-ljudet ganska nära, be-
gagnades ännn i fsv. tid över en mycket stor del av svenskans
språkområde. E tt anmärkningsvärt undantag bildar fornvästgötskan.
Den utveckling av kort « i riktning mot ö, som man kan konsta-
tera i nysvenskt riksspråk, ägde i fvästg. rum före den sekundära
förlängningen av kort «, ty i ord av typen düga [cfsv . dügha]
använder nyvästg. samma vokalkvalitet som i gutt, där vokalen
fortfarande är k o rt2). Om nu klyvningen av kvaliteten hos « och
U inträdde redan i fvästg., varvid « närmade sig riksspråkets nu-
varande uttal, är det väl sannolikt, att även den förskjutning av
långt « i riktning mot y , om vilken nysvenskan bär vittne, in-
trädde i fornvästgötskan. E tt indicium för detta antagande är, att
*) Jfr framför allt sammanställningen sidd. 204 f.
2) Se Beckman, Ark. f. nord. fil. XI, s. 174. Kock, Svensk ljudhistoria
II, sidd. 190 f. Sandström, Studier ö v e r fsv. Ö ock w, sidd. 26 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
