Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Brieskorn: Isl. handskriftsstudier.
gøpslu eþa Krist. B. 13. Jmfr. vidare t. äks. at lepzsnum
ganga Yinsorþa B. innehållsförteckningen 2; at lezsnum ganga
Vinsorþa B. 2; innan lagha lepsnum Yinsorþa B. 6; lezsnum
Yinsorþa B. 13; at lepznum ganga Yaþa B. 30. När alltså
pzSj ps, p z, zs väksla med varandra i dylika ställningar,
kan man ju inte dra någon annan slutsats, än att ett s 1. z
är glömt i gøplu. I Agrip, 38, 1
5
-16: oc beiþ lip sins, samt
44,13-14: mikil hlutr Up sveins, är väl s helt änkelt glömt
på grund av det följande s (i förra fallet kan man ju också
anta ett lipsins).
De åvan anförda fårmerna i Agrip tyckas>ha en sär-
sjild karaktär. Jag finner det änklast att uppfatta p här
som en fonetisk beteckning, emedan det står i en viss be-
stämd ställning, ur vilken det just kan förklaras fonetiskt.
Tanken på något egendomligt skrivsätt är ju omöjlig, utom
för en av fårmerna: gcotpsca, där p kan vara ”etymolågiskt”,
bero på assosiatsjon med gópr. Men i t. äks. betpt kan inte
järna p bero på assosiatsjon med góþr. En annan förklaring
måste sålunda finnas.
Såsom åvan synes, står p mellan t ock t äller mellan
t ock k, alltså mellan två äksplosivor, av vilka den första
är en dorso-gingival. Det nårmala judet är s. Det är så-
lunda, noga taget, oriktigt att påstå, att p —z här; det står
ju i st. f. s. Samma anmärkning jäller vid det omvända
förhållandet, när z står i st. f. p 7 t. äks. Ög. L. uighz Gifta
B. 7. Om Noreens förslag, Aschw. Gram. § 257, anm. 4,
att z anjer ett tonlöst uttal av frikativan i slutjud, är rik-
tigt, så är det klart, först ock främst att s vore en äksaktare
beteckning — så som det ju också har använts på runstenar
i dätta syfte (enl. Bugge, Aarbøger, 1870, sid. 195) — ock
för det andra, att z, ett tecken för en affrikata, kåmmit att
användas som tecken för en frikativa, endast därijenom, att
affrikatan värkligen övergått till frikativa, d. v. s. ts assi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
