Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 Sam Jansson: Anmälan.
207
des även for au och, som till exempel i provet, for g. Uppgiften
att ii, v och y "bruges i flæng" är ej fullt riktig och beror på
starkt förkortat citat från Dahlerup, som blott anger 3 fall av y
for u.
I de följande proven, som ligga närmare intill 1250,
användas regelbundet ð och P, varjämte flera visa begynnande
sammanblandning av tecknen för é och é.
Angående de norska proven meddelas, att ð i inljud tidigt
genomförts, så tidigt att den förefinnes i Theodoricus ifonachus
Historia (ortnamnen), och att F och p förekomma ymnigt; således
visar norsk skrift från början nära anslutning till anglosaxiskt
skrivskick. Det kan anmärkas, att när latinska ord förekomma i
en för övrigt norsk handskrift, dessa med påfallande
regelbundenhet skrivas med karolingiskt d, f, v o. s. v. På tal om den nästan
rent anglosaxiskt skrivna Basilius saga, AM 655, IX, vill jag
nämna, att ett fragment N:o 73 i No. Riksarkivet (Dipl. Norv.
XIII, 1), ett missale med ett stycke av en jordebok för
Jónskir-ken i Nidaros, innehåller ett par namn popa (även Dora) och
Sigpið, som båda hava den anglosaxsiska j>liknande r-formen.
Alfabetet i de norska handskrifterna är tämligen konstant och
enkelt. De 5 grundvokalerna äro tillökade med y, œ och œ (ø
upptages även, men denna form är så sällsynt i äkta norska hskr., att
som v. Friesen först påpekat och Hægstad ytterligare bekräftat, œ
kan betraktas som ett av de viktigaste särmärkena på norsk skrift).
Spiran tiskt g tecknas i det första no. diplomet o. 1210 med gh
(östländskt från början, sedan allmänt norskt, Hægstad, Vestnorske
målføre s. 13) i Jordskyldfortegnelsen Gks 1347 med A, som väl
måste sammanhänga med runskriftens beteckning för palatal
spirant och sålunda tyda på hög ålder samt dessutom styrka, att
runorna influerat på gestaltningen av (vest)nordiska skrivsystemet.
Huruvida Gks 1347 är äldre än den hittills som älst betraktade
AM 655, IX, är svårt att avgöra, då stilarna äro så vitt skilda.
Med avseende på förhållandet mellan isländsk och norsk
skrift vid denna tid framhåller Kålunå som troligt, att de icke
utvecklats oberoende av varandra. Detta pointeras ännu skarpare
av Hægstad, som nästan vill göra isländska skriften till en avart
av den vestnorska. Emellertid återstår ännu att närmare
undersöka och bestämma det inbördes inflytandet.
Av de nu följande anmärkningarna till de enskilda proven,
särskildt vad angår dateringen, må anföras följande. De första
isländska hskr. bestämmas till senare hälften av 1100-talet på den
grund, att de visa influens från l:sta gram. avhandlingen. Men
förnekas detta med Hægstad, eller anlägger man den synpunkt på
avh., som ovan framställts, finnes intet hinder att förlägga AM
237 a fol. och AM 315 d fol. till senast mitten av århundradet.
En vacklan i vokalbeteckningen är ju lika förklarlig före som efter
avhandlingens sam manskrivande. Elucidarius vill Kålund utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
