Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 282
Kock: Ljudförb. ai w.
i sniår etc. äro ovanligt talrika, och de till ordgruppen hörande
orden äro få.
Under dessa förhållanden har utvecklingen av urgerni.
-aiw-i de andra germ. språken stor betydelse, när man vill avgöra, huru
-aiw- utvecklades i Norden.
1. Germ. *snaiwaz blev ljudlagsenligt till enstavigt fsax.
sneo; till fht. sneo, dial. snio. — germ. pret. *spaiwa (got. spaiw,
pret. av speiwan "spy") till fht. spéo. Enligt min åsikt blev germ.
*snaiwaz i överensstämmelse härmed ljudlagsenligt till isl. sniór.
—*spaiwa ljudlagsenligt till isl. spiö.
Enligt v. Fr. skulle däremot fsax. sneo och fht. sneo snio å ena
och isl. sniór å andra sidan böra förklaras på alldeles olika vägar;
även fht. spéo och isl. spiö skulle enligt honom förklaras på olika
vägar. Han menar nämligen, att iö i isl. sniór och spió uppstått
genom analogisk på värkan, men ändå skulle högst olikartade
analogi-inflytelser framkallat io i sniór och i spiö.
2. I fht. har ai monoftongerats till é framför h, r, w (øéha,
ser, wéwo). Enligt min uppfattning har i Norden ai (eventuellt
i viss ställning) monoftongerats till ä framför alla dessa samma
tre ljud (isl. sär, v§).
v. Fr. menar däremot, att ai visserligen blev a framför h, r,
men framför w skulle det hava blivit ~ce. Därför nödgas han skilja
"elände" från ags. wáwa "elände" etc. och fatta sal, siäl "själ"
såsom ett låneord.
III. Diftongen iö (isl. fsv. sniór etc.) är den normala
vo-kalisationen i vår ordgrupp över hela det nordiska språkområdet
allt sedan de älsta handskrifternas tid (detta medgiver v. Fr.).
Diftongen iö i sniör etc. har närmast^ uppstått ur Æu (*snSuR etc.;
så även enl. v. Fr.). Uttalet *sn&UR etc. har troligen använts
under de äldre isl. skaldernas tid, ett antagande som harmonierar
med skaldernas rim-metod.
Jag anser att normalformen Sü > iö (i sniór) etc.
ljudlagsenligt uppstått ur aiw i de synnerligen mycket använda
kasus nom. ack. sg. (gen. sg.) av subst, (sniór, snió, sniós) samt i
adjektiv-former sådana som sliór, sliótt etc.
v. Fr. tvingas antaga att norm al-formen uppstått genom
analogi,
IY. De enda säkra exemplen på øy-(ey~)typen äro isl. ey
"alltid" (jämte ei, é, é, fsv. ä) samt det i vissa nysv. bygdemål
(ngutn. och östsv.) anträffade frøy (froy) "frö". Från skaldespråket
hava aldrig former av typen *sneyr etc. påvisats, ehuru skalderna
i rim ofta använda ord med diftongen ey av annat upphov (niey
"mö" etc.).
Trots detta, att øy (ey) är så ytterligt svagt representerat,
antar v. Fr., att -aiw- ljudlagsenligt skulle hava blivit øy i alla
enstaviga former och framför konsonant, alltså i de mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
