Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Nord. spr:s hist.
257
dentalt n + r till dr finnes även i isl. och östnord. språk och
således är samnordisk.
Såsom redan nämnts, tillämpas den här påvisade
uttalsregeln icke på ändelsen -um : -om. Man finner ganska ofta
-um även i sådana ord som t. ex. monnum 151, 15; 157, 16
etc, sondum 150, 6; 150, 8, alltså i ord med ett genom
yngre ¾-omljud på a uppkommet p, hvilket i denna dialekt
senare måste hava övergått till o. Detta harmonierar
fullkomligt med dialektens språkbruk för övrigt. Finnur
Jonsson upplyser nämligen i inledn. s. XXTV, att oberoende av
den annars tillämpade vokalharmonien man merendels möter u
i ändelsen -wm (icke -om). Orsaken är naturligtvis den, att
det starkt labiala m i den samnord. ändelsen -um hindrat det
omedelbart föregående »-ljudet från att följa lagen för
vokalharmonien. Få alldeles likartat sätt har det äldre fsv.
riksspråket (från omkring år 1350) ofta ändelsen -um i st. f.
-om (t. ex. mannum) i strid med den annars genomförda
vokalbalans-lagen (Kock: Fsv. ljudlära I, 203 ff.).
3. pl. pres. av verbej; munu "skola" har formen monu
s. 171 r. 10, 11, 15, 21, 24 med u till ändelse-vokal. Denna
form, som skenbart avviker från regeln för vokalharmonien,
är av särskilt intresse. Antar man, att penultima i monu
har c-ljud (jmf. isl. sg. mon jämte mun\ så blir dess
slutljudande u oregelbundet. Däremot är det regelrätt med
följande uppfattning av formen. Fno. använder som bekant av
detta verb i pl. pres. även en form med a (manu) och i
trakter, där det yngre w-omljudet genomförts, en form med
omljud därav (mpnu). Nu förloras vokalernas nasalitet
tidigare i de relativt oakcentuerade ändelserna än i de fullt
ak-centuerade rotstavelserna, t. ex. i Täng-inskriften ku¾>an
(= gopan) men J>^nsi (Noreen: Aschw. gramm. s. 120). Jag
fattar därför monu i det granskade partiet av Hauksbök på
följande sätt. Formen har uppstått ur manu genom w-omljud
och har uttalats mpnu med p-ljud. I detta i satsen ytterst
ABKXV FÖR MORDISK FILOLOGI XVI, NT FÖLJD XII. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
