Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina, forts. (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nord. verb pa -k, -l, -r, -s, -t 177
’idisla, hvilkas grundord beteckna ett läte. Jfr äfven y. fsv.
ymta (Sv. medeltidsdikter o. rim) — Nom. dev.: isl. ymtr m.
’tal, rykte, antydan’ Fr.a, no. ymt m., n., ymte m., adj. ymfen, se
Boss. — Sv. diall. ymt m. ’det som boskapen stöter upp för att
idisla’ Nn Fryksd.
Anm. Ä. nsv. ymtan beror sannolikt på direkt lån från isl.
Af no. wrgja (?) ’göra 1. blifva grumlig’ — på 4: urgla ung.
ds. se Boss.
Af (nord.) stammen vaf- ~ isl. våfa ’sväfva, hänga’
på -k: isl. vaf Ica ’röra sig 1. sväfva hit o. dit’ Fr.a, Vgf.
på 4: isl. vafla ’vackla’ Pr.2, Vgf., no. vavla ’gå hit o.
dit; vanka omkring’ Boss, äfven ’lalla, prata’ Aa., Boss. — Nom.
dev.: isl. vafla f. abstr. Vgf.
Anm. Isl. va/ra ’ds. som va/ka’ Fr.a, Vgf., no. ds. Aa.
(äfven ’lalla, prata’ Boss) är liksom mht., nht. wabern ds. sannolikt
afledt af den adj .-stam, som ingår i isl. vafrloge. — Nom. dev.: no.
vavr n. abstr. o. nom. ag.
Af isl. vaga Vagga sig, gunga’ Fr.a (— fht. wagon) ~ sv.
vagga osv.; se förf. Ark. VII. 55 not. 4 (~ stammen veg-, se
nedan) — på 4: no. vagla Vagga sig, gunga; vackla, ragla; tala hit
o. dit’; äfv. trans, ’gunga’ Aa., Boss, ä. nsv. ’svikta’, sv. diall.
Vackla, ragla’ Bz, Nn Dalm. ’svänga 1. vagga af o. till’ VII PPm;
jfr det besläktade och analogt bildade mlgt. waggclen Vackla’;
jfr äfven no., sv. diall. vigla, se under veg- nedan.
Af sv. diall. välta ’gå o. vagga’ (=» fht. walzan Vända sig’)
~ fsv. vælta tr. st. o. intr. sv.
på -r: no., fsv., sv. diall. vältra tr. o. intr. Vältra (sig);
äfven gå osäkert’, se Aa., Bz s. 829, VU ÖM s. 22 ~ sv. vältra. —
Nom. dev.: sv. diall. vältra ’vältring; ställe, där en häst vältrat sig’.
Af isl. sbst. ván f. ’hopp’, fsv. van, nsv. vän — på -k: no.,
ä. nsv., sv. diall. vanka, sv. vankas, da. vanke Vara att tillgå, vara
att f&, bestås’; ä. nsv. äfven vonka, se Tamm Ark. II. 348 följ.; ej
att förväxla med vanka ’gå af o. an’.
Af sv. diall. väsa Vara trög; gå slarfVigt m. m.’ se Bz — på
-k: sv. diall. vaska ’gå trögt’ se Bz; jfr Bugge hos Nn Dalm. s. 208.
Af stammen veg- (i ty. bewegen osv.) eller vig- (jfr Kluge
under Wiege)
på -I: no. vigla ’slingra, svaja’, sv. diall. Vingla, vackla’
Nn Dalm.; jfr Igt. wiggeln, höll. wiggelent eng. to wiggle; jfr äfv.
vagla ofvan. Om det nord. ordet hör till stammen veg-, förutsätter
det naturligtvis en germ. grundform på -Hon. — Nom. dev.: no. adj.
viglen Boss, sv. diall. vigel n. abstr.
Anm. De ofvan anförda västgerm. orden förutsätta liksom
no. vigga Vagga’ möjligen urgerm. geminerad media, som väl är
att bedöma såsom den i nord. vagga uppträdande; se förf. Ark.
VII. 55 not. 4.
på -r: no. vigra ’ds. som vigla? Boss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
