Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Hellquist: Nord. verb på -k, 4, -r, s, 4.
-ka med adjektivisk betydelse. Jfr v. Bahder Verbalabstr. ss.
50, 56. Wilmanns D. Gramm. II. § 81 c tycks snarast fatta fht.
heilisón såsom hörande till adj. heil. — En parallelibiIdning på -atjan
föreligger i fht. heilazzen, ags. balettan ’heil rufen, grüssen’. Jfr
Brugmann Die ausdrücke für den Begriff* der Totalität s. 41.
Af isl. heimr m. osv.
på 4: heimta I. III., no. henta, fsv. hœmta, hœnta, sv.
hämta, da. hente; jfr ags. håmettan ’provide with home, house’. —
Norn, dev.: isl. heimta ’hämtande’ (jfr heimting); Hamarsheimt.
Af no. hespa (ihop) ’tala om orimliga historier’
på 4: hespla ds. — Nom. dev.: hespla f. nom. ag. Ross.
Af no. hevja ’hafva’ — på 4: hcvla ’gifva sig; blifva stilla’ Aa.
Af no. hiJea ’söla, vara obeslutsam’ — på -7: hikla ds. Boss.
Af stammen i sv. diall. hikja ’andas hårdt, flåsa’, sv. hicka,
da. hikke fordom äfven ’andas tungt, snyfta’,
på -r: no. hikra ’skratta mycket’ Aa., sv. diall. hickra
’stamma; flina’ VII PPm., ÖM s. 46. — Nom. dev.: sv. diall. hickcr
n. ’grin’ VII ÖM s. 46.
på s: no. hiksa ’hicka, snyfta’ Aa.
på 4: sv. diall. hikta ’hicka’ dalm. Nn =* nht. diall.
hi-cheten ’snyfta’. — Nom. dev.: sv. diall. (h)ikta ’hicka’ Bz (: v. h. =*
sbst. sv. hicka : v. hicka).
Anm. Af en stam hiks-!) är möjligen afledt på 4: isl.,
no. hixta ’draga efter andan, hicka, snyfta’, sv. diall. ’skrika, ropa;
hicka; rapa; kippa efter andan; hosta till’ (gotl. häiksta<lhik-,
hvarifrån k kommit in i gotl. hoksia ’hosta’) Bz, VU PPm. Häraf
deverbativet: isl., no. hixte m. (no. äfven hikst m.) ’hickande’, så
vida ej detta ord är själfständigt bildadt såsom (eller efter
mönstret af) hoste; se förf. Ark. VII. 60.
Af isl. hima ’vara själsfrånvarande’, no. ’fördunkla medelst en
tunn betäckning’ Aa., sv. diall. ’söla; svindla’ Bz 2)
på 4: no. himla ’vara själsfrånvarande’ Boss, ’blunda’ Aa.
på -s: no. himsa (seg), hvarom se Boss. — Nom. dev.:
himse m., himsa f. nom. ag., adj. himsen Boss.
på 4: no. himla ’ds. som himsa (seg)1 Boss; väl identiskt
med himta ’ögna, se på långt afstånd’ Aa., ’glimta, visa sig
glimtvis’ Boss. — Nom. dev.: himt n. o. f. abstr., m. nom. ag. Boss.
Af isl. (lånordet?) hinka ’halta’, motsvarande ty. hinken, se
Kluge Et. Wbch,
på -r: isl., no. hinkra ds. Vgf., Aa. — Nom. dev.: isl.
hinkr n. abstr. jfr Jessen Et. Ordb. under hinke.
Anm. Af en afljudsform hunk- är möjligen afledt på -r:
isl. hokra (<*hokkra) ’krjpa’ Fr.2, no. ’halta, gå vacklande’ Aa.,
hvaraf isl. búhokr n., se Vgf. Eller hör det — hvilket synes mig
*) Jfr sv. diall. hiksna (;>sv. hisna).
a) Besläktade ord se Lidén i Språkv, sällsk. förh. 1891—94 s. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
