Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några anmärkningar om nordiska personnamn (E. H. Lind) - 3. Ytterligare om betoningsförhållandet mällan för- ock äfternamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lind: Nord. personnamn. 71
Tryggva son har sin rätta motsvarighet icke i ett nutida
Tryggva-son utan i ett sådant uttryck som Johan Henriks bror, för att
använda ett gammalt eksempel.
Såsom bevis för sin motsatta mening anför K., dels att namnen
på -son i Sverige under medeltiden bäras av frälsemän men icke
av bönder, dels att nominativmärkets bortfall i son endast kan
förklaras på ett sätt, nämligen av dess enklitiska ställning just i
äfternamn på -son. Det förra argumentet erkänner jag, att jag
icke förmår fatta, men då någon sådan skillnad alls icke finnes i
Norge äller på Island, kan dess bevisande kraft väl icke vara
synnerligen stor. Mot det senare är åtskilligt att anmärka. Det är
som bekant icke endast i sunr utan i flera andra substantiv på
-nr äfter kort vokal, som nominativmärket visar benägenhet att
bortfalla, såsom munr, vinr, Jconr samt i namnen Hal/dan jämte
Half-danr, Dan jämte Danr, Auäun jämte Auctunr (en gång: Dipl. norv.
Y s. 543) samt Håkon. Skall bortfallet i sunr bero på tonlöshet,
så blir det nödvändigt att anlita en annan förklaring för de övriga
appellativen. Beträffande förnamnen skulle man enligt K:s teori
i dem vänta allmänt bortfall av nominativmärket. Har den
enklitiska ställningen i sunr haft en sådan värkan, så borde den
pro-klitiska ställning, som dessa enligt K. intogo i forntiden, hava
fört till enahanda resultat, men därtill visar sig som bekant intet’
spår utom i det nyss nämda fallet. Det är ju högst besynnerligt,
att tonlöshetens inyärkan visar sig så skarpt begränsad. Jag ser
för min del häruti ett tecken till, att K:s teori är lika oriktig i
fråga om sunr som om förnamnen. K. påstår vidare, att sunr
alltid saknar -r i namn på -son, således Sturluson, icke Sturlusonr.
Detta är alls icke händelsen. I handskrifterna är sonr, son i detta
fall sällan fullt utskrivet. Det betecknas i allmänhet blott med
ett s. Med vad rätt normaliserande täkstutgivare regelbundet
utfylla detta med son, icke sonr, är svårt att veta. I Agrip
(Dahlerups avtryck) har jag runnit sunr i denna ställning oförkortat på
sju ställen, men icke en enda gång sun. I Morkinskinna finnes
både sunr ock sun.
Med all bestämdhet fasthåller jag alltså, att några äfternamn
på -son i nutida mening icke funnos till i fornspråket, åtminstone
på västnordiskt område, förr än möjligen under dess yngsta skede,
ock att i följd härav icke häller i detta fall någon tonlöshet
beträffande förnamnen kan hava ägt rum.
Att en sådan tonlöshet förefunnits, där den närmare
namnbestämningen anger bostaden, t. eks. Hallr á Síðu, Alfr or Dplum,
är föga sannolikt, då denna lika litet som de nyss behandlade bildar
några enhetliga äfternamn. Den nu gängse betoningen har väl
tillkommit genom det starka analogiinflytande, som gjort sig
gällande, sedan i följd av namnskickets utveckling en allmän
akcentförsvagning inträtt i förnamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
