Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lind: Nord. personnamn. 261
räckligt i dessa avlägsna tider, då befolkningen var
tunnsådd, samfärdseln ringa ock i följd därav vars ock ens
personliga omgivning fåtalig. I de isländska sagorna ock de
gamla diplomen förekomma likaledes en mängd personer, som
nämnas endast med dopnamn utan något tillägg. Behovet
av något särskiljande tillägg till dopnamnet har dock
synbarligen gjort sig mer ock mer gällande. Sätten voro
mångahanda: en titel, en yrkes-, hemorts- äller härkomstbeteckning
(namn på son ock dotter), ett binamn äller öknamn. Men det
är tydligt, att dessa icke egentligen hava karaktären av
egen-namn utan mera äro att betrakta såsom appellativa tillägg
till namnet, d. v. s. deras språkliga betydelse är icke
förflyktigad. Forntidens äfternamn äro aldrig meningslösa, såsom
vi väl kunna säga att våra ofta äro, ock såsom många
förnamn voro även i forntiden. En Eriksson behöver som
bekant numera alls icke vara son till en Erik. Om vi tänka
äfter, så veta vi väl, att så borde vara, men vi stöta oss
aldrig på, att så icke är. I forntiden kunde något sådant
aldrig komma i fråga, just emedan denna
ordsammanställnings betydelse då stod fullt klar för medvetandet. Därför
skrives också mycket riktigt i äldre isländska ock fornnorska
handskrifter icke Eiriksson utan Eiriks son, vilket visar, att
sammansmältningen till ett ord ännu icke försiggått. De
"normaliserade" täksterna äro här som så ofta missvisande. Man
kan i vår tid någon gång få höra en person presenteras äller
omtalas såsom t. eks. Johan Henriks bror. Ett dylikt
uttryck är den fulla motsvarigheten till forntidens Eiriks son
o. s. v., icke våra namn på -son.
Gemensam för alla de olika arterna av fornnordiska
äfternamn är vidare den efemära tillvaron. De användas aldrig
konstant, utan endast tillfälligtvis ock då särskilt behov göres;
de äro icke ärftliga, d. v. s. icke familjenamn; de uppträda
ofta flera jämsides, ock de kunna vid minsta anledning bytas
om. I Flateyiarbék II s. 73 o. if. omtalas en viss Hr6e, som
Aaxnr »öm moadxuc rn.ox.oai xi, ht följ© vii. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
