Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska. 231
ord värkligen hade levis p& penultima. Här nämna vi även
följande yttrande: "terminatione el se nihil est ad poesin ineptius" *). Av
sammanhanget skulle man kunna vilja sluta, att orsaken var en
obekväm akcentnering. Det gemensamma för de här behandlade
orden är, att penultima har positionslängd. Det vore ju ej
otänkbart, att denna till n&gon tid kvarhållit levis pä en annan stavelse
än den sista.
Ett bland de minst oklara bland Pfeifs yttranden är följande:
wsi ge in voce wärdige produceretur etiam ga in wärdigare et
värdigaste longum föret. Hodie vero eœ voces omnes corripiuntur,
inque poesi ob eam causam nunquam locum habere possunt"’).
Jämför det ovan citerade yttrandet om somliga. Dessa
tillsammans giva vid handen, att biton (levis eller semifortis) l&g p&
-¾S -fy–
§ 15. Att prefixet o hade fortis i åtminstone några ord,
bestyrkes även av Svedberg, som säger 8): "Man moste achta, at o
exclamationis icke settes för ordet nådig, barmhertig, mild, tolmodig
och thylik ord. Ther kan snart en annar mening vtkomma, som
löper emot then retta meningen, at thet blifwer onådig, obarmhertig,
omild etc. enkannerligen om wichten och upphöijelsen är i o4).
Ty mente jag mig icke hafwa sä illa giordt, när jag ändrade orden
.... Min ben förskreckte äro i stellet för Min ben äro förskreckte.
När sä siunges och wichten ligger i o, som upphöijes, blifwer
meningen hel annar än Davidz war at benen äro oförskreckte".
§ 16. Hos Aurivillius-Fryxell s. 25 f. finna vi för första gången
fullt klart uttryckt den i svenskan gällande lagen om rytmisk
akcentnering. Författaren säger: "Si adverterimus explorandi
indu-striam, verendum erit, opinor, ne voces pleræque trisyllabœ, quœ
dactylorum instar locantur svecanis in nexametris amphimacros
[— v^ -] potius exhibeant, quam dactylos. Kärlighet, dagelig, svår»
ligen, verldenes9 älskaren et his similia in vulgaribus nostris metris
iambicis et trochaicis, etiam sequente vocali, pulcre sonant, nec
pro-ducta ultima syllaba ullo modo obsunt delectationi. . .; unde
li-bentius nos quidem natura longam esse [ultimaml crederemus quam
aut brevem aut àncipitem". Vi se lätt, att författaren framställer
säsom faktiskt existerande just sådan akcentnering som Pfeif
önskade. Han fortsätter: "Firmat hane suspicionem, quod in vocibus
polysyllabicis nostrœ linguœ sive natura sive consvetudo inirum
injunxisse videatur studium formandi ita et componendi vocabula,
ut per alternas vices quasi tonus recurrat, longiorque
mora breviorem continuo excipiat *). Dicimus bZhäg, tähägä,
béhägélig, béhägltyhêt, ötähägltghêt, obehagligheter, obehagligheterna*\
— Han bibehåller här den klassiska metrikens på kvantiteten
grundade terminologi, men han har dock klart för sig, att svensk vars är
byggd icke på kvantitet utan på akcent. *•
*; S. 229. ¾) S. 226. 3) Sohibboleth s. 22. 4) Spärrat vid a v tryckningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
