Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska.
173
gode, ndde, både, lustige, hörande, läsande, nöije, löije ock även
begynna, begära, men säijäs, läsas, läsandäs, hörandäs o. s. v.
ävensom i feminina artikeln, vars uttal är -än *). Men möjligen är
iakttagelsen ännu äldre, ty i de av A. från Bure hämtade
exemplen (i motsats mot A:s egna)2) återfinnes regeln, ehuru ej utan
undantag. — Intressant är Hofs ställning till frågan. Han anser, att
uppländskan har ä, men de flesta dialekter ock därför riksspråket
e som ändelsevokal *). Men då han skall transskribera uppländska,
föres han, som det synes omedvetet, mot sin egen teori, in på den
vanliga regeln. Så undantagslöst i transskriptionen av Fader Vår
(fadärr, toarde) ock oftast i den grammatiska delen av Dial., under
det i ordboken e förhärrskar. R. S. 381, Dial. 80 f. o. passim, Anm. 28.
I. Om i såsom halwokal se under J.
O "pronuncieras med en holigh munn hos oss och de andra
Nordiska som Tyska, Nederländare och Danska, fast meer än i de
andra tungomåhlen". (Hjärne s. 24). Han har väl närmast tänkt
på det långa [(o] (bokstavsnamnet), ock hans ord kunna därför tagas
som ett vittnesbörd om tillvaron av vårt abnormt rundade [co].
Detta ljuds tillvaro bevisas förövrigt redan av Pourel (1650), som
sätter fr. o mellan sv. o [co] ock á. Mindre exakt är Freyschmidt
(1642), som identifierar ty. o i Vogt med sv. å Även Brisman
(1783) är medveten, att ljudet i god är främmande för engelskan;
Mannercrantz, som förtecknar de svenska ljudens ortografiska
motsvarigheter i engelskan, förbigår det ö-ljud, som ej är — å; ock
Bunth har den från vårt språks synpunkt både akustiskt ock
fysiologiskt 4) träffande anmärkningen, att europeiskt (engelskt) [u]
ligger mellan "rundt o" ock u. Anvisn. 13. — Tillvaron av två
svenska ö-ljud båda skilda från å är Hof bekant, ehuru han i Dial.
med tvekan erkänner det öppna [6] såsom riksspråksgiltigt,
tydligen beroende därpå, att han där tänkt på den västgötska
variationen av ljudet, vilken ojämförligt mer än rsprs [oj avviker
från á, ock väl ej hävt burskap inom bildat språk. Redan av R. S.
framgår, att i uppl. 6 ock å sammanfallit, vilket då måste ha skett
efter Aurivillii tid, jfr. Noreen, Col. Ordesk. XIV f. Exempel på 6
äro: tola, skoda, boge, löga, nogon, fohr, son, sonen, honom, konung,
hof, om, oss, hopp, som, hog, högen, morgon, vilka skiljas från kort
å i sångare, gång, ångra, ångest, mått, måtta, måste, kamma, åkk,
dåkk. Likaså skiljas gått ock godt Anm. 28. Distinktionen
stämmer tillfullo med våra dagars vgm. med den inskränkning, att
några ord i båda grupperna ha [Ü]. R. S. 210 ff., 387; Dial 31.
*) Aurivillius, Cogitationes 33 f. Om maskulina artikeln se Sv. Landsm.
XIII, 3, 55 f. ¾) Gram. Sveo. Specimen passim.
s) E. S. 381; i motsats häremot anser han E. S. 398 afseände för
uttalsform, vilket dock ej betyder något annat än, att vokalerna i
mellansta-velserna vid omedelbar jämförelse visade sig vara olika. Det saknar alltså
betydelse for vår fråga.
*) Enligt Storm, E. Phil.1 255 bildas [a] längre bakåt än [uj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
