Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Beckman: 1700-talets svenska.
L. Tillvaron av två Mjud kände Hof lika väl som hans
föregångare på 1600-talet. — Det "tjocka" I-ljudet karaktäriseras
träffande av Hjärne med orden: "då tungendan intet rörer
framtän-derne uthan främsta gomen" (kakuminalt!). Om ljudets geografi
f& vi av Hof veta, att det icke brukas i Finland, Skåne, Småland
ock Stockholm. Det har under 1700-talet börjat utträngas ur det
bildade talet, inom vilket det av Aurivillius ansågs fullt tillåtligt,
ehuru icke obligatoriskt, under det Columbus uppger, att det
undveks av "hofFolket". Opinionen var dock icke stadgad. "Lärde
män, som wäl warit hemma i swänskan", ha tyckt, att "det så
kallade fina l låter wekligt i många ord". För rd rekommenderar
Heldmann ett Mjud ("fast als ln) tydligen I; men Hof säger, att
detta uttal undvikes i "offenteligit tar (R. S. 338). Senare (Dial. ock
Mon.) betecknas I för rd som ett mycket groft fel, Mon. § 5, K. S.
338, Dial. 39, ock i Skald. 136 anger han emellertid ol, jol, bol,
gäl, häl för ord etc. såsom i "den uppländska talarten" allmänna,
men icke vårdade utan för "omgängslika" att användas i allvarsam
poesi*). Jfr. Hjärne s. 50.
L i lius ock dylika är stumt utom vid konstlad uppläsning.
R. S. 238, Dial. 75 a).
M föranleder här ingen anmärkning.
N företräder rn i t. ex. gålana, pullona i uppsvenskt talspråk.
Jfr R ock § 3 (N R). Om förbindelsen ng, se under G.
P är fallet i fampn ock dylika. R. S. 371.
R. Det skorrande r har iakttagits ock rätt karaktäriserats av
Hjärne, som om detsamma upplyser, att det "dageligen hos oss"
kan höras. Hjärnes ord om skorrande r tyckas närmast syfta på
ljudet såsom individuell egenhet. Huruvida det gjort sig gällande
inom något område såsom dialektegenhet, kan icke avgöras. — Om
tillvaron av enhetliga ljud (supradentåler) i stället för (rd,) rl} rn,
rs, rt upplysa de äldre grammatiska arbetena intet direkt. Endast
övergången rdh (rct) till I bestyrkes såväl på 1600-talet som senare
av grammatici ock är för övrigt styrkt redan från fornsvenskan.
T. ex. Dipl. N:o 1712 (Skara, 1413, av Biskop Brynolf) bordh för
böl. Jag vågar för min del icke uttala någon bestämd mening
rörande denna fråga, men vill dock framkasta ett par synpunkter till
dess belysning. Till en början synes det mig obefogat att, såsom
någon gång sker, antaga ett mellanstadium d i utvecklingen rdh
(rS) > I. För det första är det betänkligt att utan starka skäl
skjuta in en klusil som mellanstadium i en utveckling från ett
apert bildat ljud till ett annat dylikt. För det andra tyckes
övergången rä > I vara äldre än övergången -êf- > -d- d. v. s. något
d var ej att vänta. För det tredje, och detta är det avgörande,
visa de dialekter, som värkligen ha fatt ett ~d(d) < \d samt i kom-
*) "Toleratur tamen lf utpote non inusitatum in böl, ol, hål, gal, jol.
Mon § 5. 2) Se sid. 166 not 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
