Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: 1700-talets svenska.
159
en liknande tudelning ha gjorts även av akcentläran, men detta
har av lätt insedda praktiska skäl varit omöjligt, vadan jag till de
föregående avdelningarna fogat akcentläran såsom en särskild
avdelning. Mitt huvudskäl för den gjorda anordningen är, att jag
fann det nödvändigt att på de deskriptiva avdelningarna utvidga
min plan från en monografi över Hof till en behandling av allt
vad jag kunde finna av samtida upplysningar om 1700-talets svenska
uttal. Hof är nämligen egentligen icke fonetiker. Han gör intet
försök att fysiologiskt karaktärisera ljuden, ock hans
jämförelser äro i regel inskränkta till spridda antydningar om de svenska
ljudens inbördes släktskapsförhållanden. Någon tillfredsställande
systematisk ljudlära kunde med detta material icke utarbetas.
Emellertid fanns det mer upplysningar på detta område att vinna, än
jag själv vågat hoppas.
Till en början ha vi en dugande ljudfysiolog på 1700-talet,
nämligen Urban Hjärne. Hjärne har färdats vida omkring ock
lärt känna många språk *). Han vet att nygrek. fi är spirant, att
ty. v är =/, under aet att höll. v är ett mellanting mellan /och w;
han känner 4 Z-ljud näml. isl. M, "det retta vanliga /", svenskt
tjock-?, som han träffande karakteriserar, ock polskt Z, som han
skiljer från det föregående. Han är visserligen fanatisk
gammal-stavare, men det är ej så, som en forskare i våra dagar sagt, att
hans ord på grund därav sakna betydelse, ty han är för ärlig att
framställa fakta annorledes än de äro. Han vill ha hw- men
omtalar, att h förstummas i Stockholmsuttal; han försvarar d¾, men
erkänner, att det motsvarande ljudet ä finnes blott "någrestädes
i Skåne" o. s. v.
Vi ha vidare i läroboksliteraturen en mängd jämförelser mellan
å ena sidan svenska, å andra sidan tyska, franska ock engelska
ljud, av vilka många onekligen förtjäna att beaktas, så mycket
mer som åt de utländska membra i uppställda ekvationer, tack
vare Ellis’ ock Vietors undersökningar, kunna ges rätt säkra värden.
Vad uppgifternas värde beträffar, så har naturligtvis kritiken att
avsöndra en massa gamla fördomar ock nya misstag, men efter
denna avsöndring kvarstår dock ett residuum av objektiv
iakttagelse, som är värt att taga vara på. Metoden vid tillgodogörandet
av hithörande jämförelser anser jag böra vara den, att man
visserligen med kritik upptager alla försäkringar om, att det ock det
ljudet är detsamma som det ock det, men å andra sidan
samvets-grannt tillvaratager alla iakttagelser av olikhet mellan ljud, som
på grund av ortografi eller andra traditionella hänsyn borde
identifieras. Beträffande arten av olikheten få vi i regel intet annat
besked än, att det ena ljudet är "grofvare", eller att det andra
ut-nämnes "ljufligen" eller något lika upplysande, men det betyder
mindre, då för en så närliggande period som den ifrågavarande
jämförelsen med vårt eget språk bör ge nästan full visshet om
’) Vi kunna tillägga: många svenska landsmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
