Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Studier i fnord. gramm.
123
på andra stavelsen övergått till ytœrster, ytterst; thusend,
tusen. På alldeles samma sätt kan fsv. rœtte v’pp(h)m hava
givit fsv. ratte v’ppen7 nysv. rätte uppen. I detta nysv.
uttryck har man nämligen fullkomligt samma akcent på ultima
som på ultima av ytterst, tusen. Hvarför skulle då a-ljudet
icke under samma förhållanden ljudlagsenligt få samma
utveckling? På samma sätt kan det nysv. jag har séttfet etc.
hava uppstått av fsv. . . . sêt(p)at etc. Till det dialektiskt
förekommande enklitiska at "det" har man naturligtvis
överfört a-ljudet från det akcentuerade pat eller möjligen har
i någon trakt a i levissimusstavelse ljudlagsenligt kvarstått.
Men utvecklingen kan mycket väl i vissa dialekter ha
varit en väsentligen likartad redan i den älsta fsv. Som
bekant har nämligen i den älsta fsv. ej blott kort a utan
även långt a ljudlagsenligt i vissa bygder blivit œ i relativt
oakcentuerade ändelser, t. ex. ej blott fara > farœ, kallapan
(ack. sg. m. av part. kallaper) > kallœpœn, utan ock fœmtän
> fœmtän > fœmptœn etc. I nysv. har ultima av t. ex. pret.
kallade och av kallarde ("kalla det", imperat. med
efterföljande deftj) fullkomligt samma akcentuering, och det är
otvivelaktigt, att redan i fsv. uttrycket kalla-pat ("kalla det")
ljudlagsenligt blivit kcdlœpœt i sådana trakter, där part. ack.
sg. kallapan blev kallœpœn. Både kalla-pat och kallapan hade
i fsv. levis på andra stavelsen.
Emot antagandet av olika avljudsstadier i pœt: pat etc.
talar den omständigheten, att man i fno. hskr., där skillnad
göres mellan germ. kort e-ljud och det genom i-omljud av a
uppkomna ^-ljudet, finner pœtt, pœnn, pœr(r) "där" med œ
(Sievers: Tiibinger bruchstiicke der älteren Frostuthingslög s.
9). Någon säker förklaring av detta fno. æ kan jag icke giva.
Man kunde tänka sig, att pœr "där" representerar
utvecklingen av germ. æ i relativt oakcentuerad ställning (jmf. fht.
dar med a av akcentuerat germ. æ samt ovan om œn etc.).
Men man finge väl då göra det något djärva antagandet, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
