Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: tf-omljudet. 345
fiakura, fiakurum, nabnum o. s. v. betegner a og ikke en omlydt
Vokal, og at a i manum, strantu betegner et nasalt a. Men
hvorledes skal det forklares,, at hosli i Modsætning til f. Ex. sagwm og
altum liar omlydt Vokal? Jeg opfatter det saaledes. Rök-Stenens
Sprogform viser folgende Eegel: Et u, som fölger i næste Stavelse,
omlyder ikke a, a i den Stavelse, som har Hovedtone; derfor
sagwm, sakum, altum, manum o. s. v. Men a omlydes til o ved
Indflydelse af et u, som engang har været, men ikke længer er
tilstede i en folgende Stavelse: derfor old af *aldu. Altsaa maa
Jiosli være opstaaet af urnord. *hasulé. Den nrnordiske Form maa
have havt en Vokal mellem s og l ligesom lat. corulus af *cosulus".
Härav framgår således, att kvarstående u icke var kat omljud,
vare sig när rotstavelsen var lång (t., ex. altum, d. v. s. aldum,
dat. pl. av pld; strantu, d. v. s. strandu ack. sg. av strgnd; alu,
d. v. s. áttu, dat. sg. av allr\ eller när den var kort (t. ex. sakum
d. v. s. sagum "låtom oss säga"; haruþs gen. sg. av Haruþr), ehuru
^-omljud inträtt, när %-ljudet förlorats (t. ex. hosli <: *hasule egentl,
"hassel", old i sammansättningen igold, d. v. s. ygpld "de bistre
krigere").
Bugge anser numera anf. arb. s. 68 inskriften vara senast
från omkring år 900.
2) Agetomta källarmur (Turingstads socken, Östergötland). Bautil
860 = Liljegren 1102. Här läser man saul "själ" (d. v. s. syl <:
*sälu) men faþur faþur.
3) Grönlunds äng (Åsbo socken, Östergötland). Bautil 880 =
Liljegren 1190. Här står saul (d. v. s. syl <c *sälu) men faþur.
4) Krimstads socken (Memmings härad, Östergötland). Bautil
863 = Liljegren 1126. Stenen har aut (d. v. s. gnd <c *andu) men
(f)aþu(r). Första ävensom sista runan i sistnämnda ord är enligt
Bautil och Liljegren delvis skadad; Liljegren trycker /aþur.
Sammanhanget (. . . bruþr x ristu x Stein x iftn x (f)aþu(r) x sin x . . .)
angiver dock tydligen, att ordet faþur avsetts.
5) SMäng-stenen (Vagnhärads socken, Sörmland). Stephens: Old
Northern Eunic Monuments II, 888, III, 23 ff.; Handbook 6 f.;
Liljegren 856; Boije i Svenska forminnesförenis tidskr. V, 143.
Stenen har som bekant en inskrift med den längre, en med den
kortare runradens runor. I den senare, som enligt Wimmer: Die
runenschrift 367 förskriver sig från 1000-talet, läser man olauf (d. v. s.
kvinnonamnet Olpf >. *Änuläfiu) men såväl salu (d. v. s. salu, dat.
av s$l) med lång rotstavelse som faþur med kort rotstavelse.
6) Lida hage (Hölö socken, Hölebo härad, Sörmland). Bautil
778 = Liljegren 847; Boije i Sv. fornminnesfören:s Tidskr. V, 139.
Inskriften har ketilhaufþa men faþur. ketilhaufþa angiver enligt
all sannolikhet uttalet Kctilhgfpal) av *Katua-liat>uå-’, jmf. isl.
J) Dock är möjligheten att i ketilhaufþa au skulle kunna återgiva
diftongen au icke alldeles utesluten; jmf. det mycket sällsynta isl. haufuft,
det sällsynta fsv. høwdh, dat. høfdhe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
