Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 Kock: Z7-omljudet.
derna (Kock i Beitr. XV, 265). Nu tillämpas denna regel även på
ordet spónn. Oxford-ordb. har spónn, spann men spán-baMi, -brióta,
-nyr, -påk, -þaJctr-, Larssons Ordförrådet spon (l gång) men spanýr l)
(2 ggr). Härav framgår, att utvecklingen varit *spänuR > *sppnR
(spgnn) > spónn. Ty om utvecklingen varit *spänuR > *spgnuR >
*spðnuR > spönn, så skulle även i *spänu-þaJc samma
ljudutveckling (till *spönþaJc) ha försiggått, eftersom u förlorades tidigare i
*spänuR än i *spänuþaJc (liksom det förlorades tidigare i *walluR
än i *wallu-gangr).
Alltså har den faktor (nasalitet), som framkallat utvecklingen
Q > ö i ord med äldre ^-omljud, tillika framkallat kombinerat
yngre ^-omljud i sådana trakter,, där annars blott det äldre
%-om-ljudet värkade. Genom det äldre ^-omljudet hade uppstått t. ex.
*hänu > *hpn (nom. sg. till hann), *spänuR r> spgnn. Genom det
kombinerade yngre ^-omljudet hade man i fno. och fsv. fått t. ex.
*hänum :> *hgnum, *spänum ;> *spgnum (genom samvärkan av
nasa-liteten och följande u på a). Därefter övergingo genom inflytande
av nasaliteten så väl *hgn till isl. fsv. hön2), spgnn till isl. fno. spönný
som ock *hgnum till isl. honum fsv. honom, *spgnum till fno. sponom.
Jämförelsen med utvecklingen av sponn talar för,, att
utvecklingen av t. ex. nom. sg. fem.^ nom. ack. pl. neutr. isl. ór (av
varr), fgutn. nom. sg. fem. or (av var Vår’) varit *wäru > *wgr
;> (w)ör (ej *wäru >. *wpru >. *(w)ðru >. (w)ör), fastän jag härom intet
kan med visshet avgöra. Härmed likställiga äro troligen de av
Wadstein (Horn. Ij. 68) från norska diplom anförda vor (av varr),
huor (nom. sg. fem. av hvárr), vopn. Pl. vopnen finnes även i Ol.
H. S. t. ex. 65, 4; 70, 12 (men vápn 88, 19), ehuru p, uppkommet
genom äldre w-omljud, övergått till ä: ra<f(pl. 67, 6), sar (pl. 72, 2),
såren (72, 28), säl (nom. sg. "själ" 68, 6), taJcn (pl. 74, 39) etc.
Man har alltså uttalat vopnen (ej vøpnen); v har bibehållits under
inflytande av vopn. (Eftersom W. ej antar två omljudsperioder, fattar
han dessa ord något annorlunda). Om detta är riktigt, så har först
*wäru blivit *w$r-, därpå genom kombinerat ^-omljud t. ex. pl.
pret. *wäru (av vera) blivit *w$ru; och därefter genom inflytande
av w- så väl *w$r > (w)or, som *wøru > (w)óru.
E/edan i Arkiv I Y, 143 noten och Beitr. XIV, 55 noten har
jag framhållit, huru omöjligt det är att med Brenner: Altnordisches
handbuch s. 55 förklara växlingen lönd : landum etc. i OL H. S.
och i andra fno. skrifter på så sätt, att i lönd "der unterschied von
a und o sich schärfer markierte, weil es das einzige flexionsmittel
war: land : pl. Ignd aber landum". Emellertid håller W. Horn. Ij.
45 fast vid denna Brenners uppfattning. "Att likväl - yttrar han
- ^-omljud verkadt af bortfallet ^oftare uppträder [än ^-omljud
x) Det enkelt skrivna n gör troligt, att ordet hade eller kunde hava fortis
på senare kompositionsleden; jmf. malaus "mållös" i Ol. H. S. 80, 1; 88, 4.
2) Om förklaringen av sidoformerna hun, høn (se Kock i Arkiv IV,
176 if., N. F. V, 262 ff. (Ib. s. 263 raden 4 står genom misskrivning eller
tryckfel vokalförlängning i st. f. vokalförkortning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
