Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 Kock: t/"-omljudet.
i suþrlándom till följe av samma akcentuering eller genom
dialektisk förlängning av a framför nd. Emellertid fattar utgivaren L.
Larsson sdar gango som två (ej som ett) ord (jmf. hans glossar),
och detta är troligen riktigt. Då nu vidare hskr. som nämnt
annars brukar omljud så väl i sammansatta som i enkla ord, och då
för övrigt de tre skrivningarna utan omljud ytterst lätt skulle
kunna förklaras genom analogi-inflytande (gango efter nom. ganga^
fardagom efter nom. -dagar, gen. ack. -daga-, suþrlándom efter
-landa och sg. -land), så bevisar i fråga varande hskr. alldeles intet
för W:s åsikt.
För övrigt nödgas W. vid förklaringen av de oomljudda
formerna i de av honom nämnda hskrr. att tillgripa sådana djärva
utvägar, som att faftur i äldre Gulatingslagen saknar omljud,
emedan ultima vore "starktonig", hvilket åter skulle framgå av
akcentueringen i sskr. och gr. pitr’, jrcmfø, och att vakom i Post.
skulle ha långt a till följe av en utveckling ua > uä, jämförlig
med den i io, iu > id, iu etc.
Av de av W. anförda, ur åtskilliga hskrr. hämtade exemplen
på omljud kan man måhända draga en slutsats, men ingalunda den
som W. vill draga 1). I de flästa exemplen saknas omljud framför
kvarstående u (o) (valcom, falmoþo etc. etc.). De synas alltså
utgöra sporadiska fall av den i Olaf helges mindre saga och i vissa
andra fno. skrifter tillämpade bekanta regeln, att blott förlorat u
värkat omljud.
Härav har (såsom jag hoppas) till fullo framgått, att man
med de av W. anlitade utvägarna omöjligen kan förklara
tø-omljudsförhållandena i de nordiska språken.
I råk motsats till W:s mening, att w-omljudet alltid skulle
utebli i semifortisstavelse, skulle det möjligen kunna i fråga
sättas, huruvida även det yngre enkla tø-omljudet inträtt i fsv. just
i semifortis-stavelser, ehuru det ej värkades i fortisstavelser; jmf. att
partiella assimilationer lättare inträda i serni fortis- än i
fortis-sta-velser: Uswlfr :> Ús(w)ýfr etc., ovan s. 332. Jag vågar ej
uppställa en dylik ljudlag, men skall anföra ett par ord som möjligen
tala därför.
Fsv. har i runskrift t. ex. i urustu (Turin ges tenen,
Sörmland; Ant. Tidskr. X, 151); i. orustu. (Ant. Tidskr. X, 160,
Hamra-stenen, Sörmland; snarast uttalat orustu eller orrustu, Bugge i Ant.
Tidskr. X, 161); jmf. isl. orrosta "strid". Dessutom ack. pl.
oro-stær VGL. IV, 15: 15; / ... oresto VGL. II A. 16; oræstur (God. bust.
l g.); fgutn. i oristtt (s. 106). Erdmann härleder isl. orrosta från
ett urgerm, *tt2-rastön- ; jmf. sv. rast (Arkiv N. F. III, 77 noten).
*) Härmed bestrides ej, att i ett och annat av de anförda orden
skrivningen med a kanske beror därpå, att detta var långt; som bekant
sammanföllo p’ och á i det något yngre språket (jmf. s. 331).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
