Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: tf-omljudet. 319
akcepteras av Stephens, och den är säkerligen den riktiga. Som i
viss mån ett stöd för densamma må nämnas, att även jag tänkt
mig, att sutum var isl. sottum, innan jag kände Säves och
Stephens’ avhandling. Det är icke sällsynt, att på runstenar omtalas,
att stenen blivit hämtad från det eller det stället eller något dylikt.
Så har Dybeck föl. I, 64 ueþralti. lit. ann . lakarni . stån . almikin .
HR . staþi . furu [i st. f. fura], som i Ant. Tidskrift X, s.128 återgives
med VecCraldi lét ÓR Langgarni stcein allmikinn ÚR staþi f era.
Liljegren 1555 har þin. furþu. stin . þina . af. kutlanti. Säve: Gutniska
urkunder s. 39 nr 7 har botulfr ... furþi: mik . "hit.
Då alltså det av W. anförda sutum är == isl. sottum (ej = fsv.
sattum), så saknar det tydligen all beviskraft för W:s åsikt.
Por men sautu förekommer som bekant på två skånska stenar
vid Marsvinsholms egendom i närheten av Ystad (den större
Hune-stadsstenen = Liljegren 1429, Bautil 1159; Skårbystenen == Lilj. 1428,
Bautil 1168; jmf. Wimmer: Det phil.-hist. samfunds mindeskrift
183). Hunestadsstenen börjar enligt Wimmer: asburn auk tumi
þaiu sautu stain þansi. . . Enligt Bautil och Liljegren har
Skårby-stenen .. . þaR x sautu x stain x þansi x aftiR x tuma ... Då stenarna
stå hvarandra helt nära, och då en tumi omtalas å dem båda, äro
deras inskrifter tydligen nära besläktade.
I fall sautu på dessa två stenar angåve uttalet sQttu med yngre
omljud, så skulle man därav på sin höjd kunna draga den slutsatsen,
att i en viss trakt av södra Skåne kvarstående u värkat omljud.
Men därav skulle tydligen ingalunda följa, att en dylik ljudlag
genomförts i de bygder, från hvilka danska riksspråket utgått, och
ännu mindre att en dylik ljudlag tillämpats i det östnord,
språkområdet överhuvud. Att pl. pret. av sætia i en annan trakt av
Skåne hade formen sattu, framgår av en av Hällestadsstenarna,
Liljegren 1442 (Ant. Tidskrift X, 285; stenen undersökt av Bugge
och Wimmer), där man läser sátu. Huru litet man kan bygga på
sautu, framgår ock därav, att at ubsalum : (at: ub :: salum) utan
omljud möter icke blott på den anförda Hällestadsstenen utan ock på
stenen i Sjörup (Liljegren 1431 = Bautil 1169), hvilken ort ligger
straxt i närheten av Marsvinsholm.
Men sautu kan innehålla äldre u-omljud, som analogiskt
överförts från part. pret., där det var ljudlagsenligt i nom. sg. fem.
samt nom. ack. pl. neutr. SQtt (*sattu). Part. till sætia var i
motsats till part. till vcelia etc. etc. redan på urnord. tid tvåstavigt
(*sattaR men ^waliSaR etc., Kock i Beitr. XVIII, 454), och
härmed kan det sammanhänga, att man i östnord, språk ej har
w-om-Ijud i valde, volder etc. trots sautu. Jmf. att io överförts från part.
gior, giort till pret. giorde.
Emellertid behöver ristningen sautu icke avse uttalet spttu.
I C7"-omlj. 19 f. har jag framställt två alternativa förslag att
annorlunda uppfatta sautu, och under det att W:s inkast (?7-omlj. s. 22)
mot det av mig såsom det mindre tilltalande betecknade förslaget
ABKIV FÖR NORDISK FILOLOGI X, NY FÖLJD VI. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
