Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 Kock: CT-omljudét.
SJcødhvi. SJcadhwi åter har a från de oomljudda kasus av det enkla
ordet eller är den ljudlagsenliga utvecklingen av *shactu-ivlh,
eftersom *lagti- i *laguvellÍR i fsv. ljudlagsenligt gav lag- (Kock i Beitr.
XV, 265).
Äldre w-omljud föreligger i det av W. ÍJ-omlj. s. 20 anförda
runstungna personnamnet usur. Växlingen fsv. Assur : run. usur
(d. v. s. Qssur] har jag i C7-ornlj. 17 så förklarat, att det runristade
^ntsuar är en ursprungligare form av namnet, samt att nom.
*Ant-swaruR, *At(t)swaruR erhöll utvecklingen *Atsw$TR > Ats[w]ur
(Assur), under det att gen. *AntswaraR, *At(t)swaraR bevarade w,
tills det enligt den av Heinzel (Anz. f. d. alt. XII, 49) framställda
regeln förlorades, hvarvid naturligtvis w-omljud värkades (*QtsaraR)
liksom annars vid förlust av w.
Häremot framställer W. C7"-omlj. 20 f. den besynnerliga
invändningen, att w i *AntswaraR, *At(t)swarar icke skulle hava
kunnat värka omljud, emedan det tillhörde en annan stavelse än
den vokal, som blev omljudd. Jag har icke framställt någon sådan
regel för det äldre w-omljudets inträdande, att detta W:s yttrande
skulle vara berättigat1). Regeln är att w värkar omljud i och
med sitt bortfallande; i *AtswaraR :> *QtsaraR har w fallit bort
och därvid värkat omljud. Vidare anför W., att "det bortfallna v
icke kunnat värka omljud här, emedan andra stavelsen av ordet
vid v:s bortfall icke torde hava varit svagtonig". Att detta icke
kunde vara fallet i *AtswaraR, har W. emellertid icke försökt
att visa 2).
Blott med någon tvekan anser W. ?7-omlj. 21 det runristade
usur vara bevisande, hvilket enligt honom i så fall förhåller sig.
till sasur som usur till asur. Det är O. Nielsen: Olddanske
personnavne s. 80, som upptar ett susur, men blott från en enda
runsten. Då man nu (såsom även W. nämner) icke från något
lite-raturspråk har påvisat något *Sgsur, så är det mycket ovisst, om
J) W. hänvisar under sitt resonnemang till min uppsats u7-omlj. 10
noten 3 och säger, att jag där "framhävt såsom skäl till att (sedermera)
bortfallet v skulle haft större förmåga att värka omljud än kvarstående v"
den omständigheten, att v i orden med omljud stått "i samma stavelse
som den vokal, som är föremål för omljud". - På anf. st. har jag alldeles
icke yttrat mig om det äldre w-omljudet, utan jag jämför det yngre
w-omlju-dets inträdande i *laggw-aR > *lpggwar (med kvarstående w) med
u-om-Ijudets uteblivande i la g g-um (med kvarstående u, icke w). Detta är något
helt annat än det Söderberg ZJ-omlj. 99 yttrar; W. har oriktigt
sammanslagit S:s och mitt yttrande.
2) I en not yttrar han: "Härom ytterligare å annat ställe". Så vitt
mig är bekant, har han dock hittills icke annanstädes uttalat sig om denna
fråga. - Då fsv. literaturspråket någon gång har Ansivar (Lundgren:
Personnamn 13) jämte Assur 9 så beror det naturligtvis därpå, att senare
kompositionsleden av detta namn kunde uttalas dels med semifortis dels med
in-fortis, och att vid det förra uttalet w kvarstod, vid det senare förlorades.
W. bör så mycket mindre hava något emot en dylik förklaring, som han
själv i mycket stor (helt visst allt för stor) utsträckning antar växlande
akcentuering i massor av ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
