Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om supradentalt l och n i det nordiska fornspråket (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Supradentalt / och n. 261
/ulls (ful(l)z) : manns (man(n)z) och i füls : mans hava varit
analoga, hvilket vill säga, att man hade dentalt (långt) rø-ljud
i manns men supradentalt (kort) w-ljud i mans.
På samnordisk ståndpunkt övergår nn framför r till #,
under det att n kvarstår: mannr > maþr, men sonr (ej *sopr).
Det är icke troligt, att ensamt den olika kvantiteten av ^-ljudet
har vållat dess olika behandling, eftersom man,
Ijudfysiolo-giskt sett, fullt ut lika gärna (eller hällre) väntar, att ett
kort dentalt n får denna utveckling. Om åter det långa
^-ljudet var dentalt, men det korta ^-ljudet supradentalt, så
inser man, hvarför mannr övergått till mapr, men sonr
bibehållits. Ett dentalt ljud ligger nämligen ett interdentalt
närmre, än fallet är med ett supradentalt ljud.
Som bekant övergår efter den samnordiska
vokalsynkoperingen ð i åtskilliga ställningar till rf, men denna
utveckling inträffar icke samtidigt i alla lägen. Den har
genomförts tidigare efter // och nn (fel(l)da, bren(n)da) än efter
långa rotstavelser slutande på / och n (Noreen: Altisl. gramm.2
§ 183, Ib); exemplen på bevarandet av ljudet ð i det
senare fallet äro icke ens i de älsta urkunderna talrika, men
man finner dock t. ex. subst. hullþ jämte huild, pret.
girn-pask (jämte girndask, pret. av girnasK), subst. girnp (jämte
girnd; beläggställen i L. Larssons Ordförrådet). Detta
förhållande bör säkerligen så förklaras, att det interdentala
ljudet ft lättast och därför tidigast övergick . till det dentala
rf, när, såsom fallet var i féllda, brennda, dentala ljud
omedelbart föregingo; efter de supradentala /- och w-ljuden
kvarstod ’ð längre.
Härmed är ytterligare att sammanställa förlängningen
av kort ä-ljud i fsv. Det förlänges framför dentalt l + rf,
men bibehåller sin korthet framför supradentalt l + rf; fsv.
valda > valda >. nysv. vålla, men fsv. valde (pret. av vælid)
kvarstod tillsvidare oförändrat. I det senare fallet hade / på
urnordisk tid stått intervokaliskt (urnord. *wali$Ö), under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
