Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av 'Der Ljóþaháttr. Eine metrische Untersuchung von Andreas Heusler'. Af Theodor Wisén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wisén: Anmälan. 187
den efterföljande uddaversen tyckes vara en lika urgammal
rhythmisk bildning som den närsläktade sextontaktiga fornyrðalagsstrofen.
Efter dessa deduktioner fortgår Heusler till vidare
undersökning af de rhythmiska typerne, hvarvid han först tager i
betraktande uddaversernes sluttakt. Som bekant är, har man ganska
allmänt anslutit sig till Bugges mening, att dylika versrader sluta
antingen på betonad lång ultima eller på betonad kort penultima;
och efter denna regel hafva åtskilliga textändringar i
ljoðaháttr-dikterna föreslagits eller vidtagits. Heusler anser det vara
högligen förhastadt att vidtaga textändringar på grund af denna regel
och finner här ett exempel, huru språkformsstatistiken till och med
kan skada metriken och på samma gång förleda till ändring af
korrekta versrader. Han kommer efter sin undersökning af
uddaversernes andra takt till det resultatet, att dessa sluta antingen med
dämpad eller full takt, aldrig med klingande takt. Kortverserne
kunna sålunda med hänsyn till taktslutet indelas i två grupper,
hvilka för öfrigt äfven förete olikheter med afseende å den
första taktens form och med afseende å förekomsten af (yttre)
upptakt. Kortverser med full sluttakt hafva första takten
oftast klingande eller dämpad (jämte inre upptakt), mera sällan
(12 %) full. Versrader med både full första takt och full
sluttakt hafva högst sällan upptakt. I dylika sällsynta fall uppnår
kortversen sitt maximal mått af stafvelser. Kortverser med dämpad
sluttakt hafva oftast (i 78 fall af 100) yttre upptakt samt första
takten klingande; därnäst förekommer den fulla formen i första
takten, något mindre ofta den dämpade formen i förening med
inre upptakt. I denna gruppens kortverser måste yttre upptakt
finnas, om första takten är klingande eller dämpad; till denna
regel sluter sig den icke mindre viktiga, att kortverser, som sakna
upptakt, måste hafva den första takten full. Af sistnämnda
bestämning finner man minimalmåttet för kortversen i ljóðaháttr,,
hvilket understiges i endast 6 undantagsfall. I sammanhang
härmed erinras, att i det väsentliga gälla samma lagar för halfversen
i fornyrðalag, utom det att versslutet där äfven kan vara klingande.
Ljóðaháttr har ock större frihet, än fornyrðalag, både med hänsyn
till bildningen af den fulla taktformen och i afseende på antalet af
upptaktens stafvelser.
I nästföljande afdelning öfvergår författaren till en närmare
skildring af de parvis till ett allitterationssystem förenade verserne
i ljóðaháttr, hvilka han vanligen benämner ’första och andra
half-versen’ (d. v. s. strofens 1:sta och 2:dra, samt 4:de och 5:te
versrader), och här angifvas ytterligare några skiljaktigheter mellan
de nyssnämnda och halfverserne i fornyrðalag. I sistnämnda
metrum kunna båda till samma system hörande halfverser använda
samma rhythmiska former; icke så i ljóðaháttr. Undersökningen
af denna speciella fråga försvåras i någon mån genom
vanskligheten att i ljóðaháttr bestämma rätta gränsen emellan halfverserne;
i fornyrðalag är en dylik gränsbestämning vanligen lätt gifven. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
