Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 2. Suffixet ja, jô och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nominalbildning. 43
í si. arf ny t e S. 74. - germ. *nuti- v.
B 27.
skyte^ sJcytja S. 74. - ågs. scyte.
tygge - ågs. tyge.
forynya - ågs. rywe.
valkyrja - ågs. ci/re.
ubyrja (se ofvan) - ägs. by r e.
urgytja (se ofvan) - ägs. Qyte. Leo
Gl. 351. 2 oriktigt %yte.
fg. erfilytia (se ofvan) - germ.
*hluti––se v. B. 27.
sleggja - ägs. sle%e.
Dessa anförda bildningar på -jan, -jón kunna alltså vara
af-ledda af vid sidan stående verbalabstrakta på -i-, och analogiskt
kan man sluta till enahanda ursprung för de öfriga, hvilka ju
samtliga uppvisa det svaga rotstadiet och till hvilka äfven hcella,
såsom hörande till ett redupliceradt verb, ansluter sig enligt hvad
som yttras om subst. ansa nedan.
I detta sammanhang må erinras om en bildning, hvars
uppkomst jag ej känner:
fsv. fiti (ack. fitia} m., diall. fit j a f. ’bundt (lin eller hampa)’ tydligen
= det hittills isolerade fht. fizza (ty. fitzé] ’G-ebinde, Garn’ väl till isl. fitja
’binda’.
En liten grupp för sig bilda:
isl. -æta ’som äter’ i a/-, mann-, hrossakjpts-æta Fr.a, som rimligast,
synes mig, är afledt af verbaladjektivet -ætr i en rent agentisk bet.; af æta
mask. = got. afétja ’Fresser’ *).
sæta ’bondkvinna’ : verbaladj. sætr.
Skulle dessa två ord vara primära, vore de med afseende på
rotvokalen - pret. pl ur. - att jämföra med ørø-stammarne gaf a,
gåta, kváma, åta, bara, drápa, såta, för hvilka icke grundord osökt
kunna uppvisas.
Säkert afledt af ett verbalabstr. är isl. fordéffa (=» fsv.)
’male-fica’ : fht. fratåt Verbrechen’ Kluge K. Z. XXVI. 73, en tí-stam,
hvadan alltså suif. äfven här är blott -ön. Jfr got. vaidédja m.
Osthoff, Forsch. II. 110.
B. Vi öfvergå nu till de ordgrupper af säkra denominativa, som
bildats af suff. -jan, -jon. "De talrika fall, der det individualiserande
ie. -an trädde till i- eller ^’a-stammar, värkade äfven i de germanska
språken, fullkomligt i öfverensstämmelse med latinet, uppkomsten af
-jan som själfständig suffixgestalt." Osthoff: Forsch. II. 112. Liksom
t. ex. i lat. finnes ej häller här någon större skilnad i funktionen.
Följden häraf är, att samma eller närbesläktade språk stundom
uppvisa utbildningar med och utan -i- vid sidan af hvarandra
såsom t. ex. (från de olika kategorierna): isl. alaufta Fr.1 - aløySa
Fr.2, fly Sr a - sv. flundra, isl. fylja - sv. fala, isl. gyðja - fsv.
gudha Sdw. ’gudinna’, isl. Jcetta - fsv. katta, isl. ifta, dalm. ida -
dalm. idja, isl. ef j a - dalm. *afve, isl. haffna - sv. diall. häna
Kz. (< *haþnjôn\ isl. sefja - säf e, isl. och no. sperra - isl., sv.
Sparre, isl. sy r ja : sore, sura Fr.1 - sv. syra ’Rumex’, isl. trócta
- da. trøde, no. br y g da - brugda ’haj’ Aa., fauna - føyna
’mögel’ Aa., orma - yrma, fsv. liustra - lystra Sdwv sv. diall. gräla
*) Till förklaringen af detta ord framställer Osthoff Forsch. II. ss. 110,
113, 117 och 118 fyra förslagsmeningar. Någon direkt härledning ur ett
adj. = ætr hár han där likvisst icke föreslagit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
