Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nekrolog över Carl Johan Schlyter (Elof Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nekrolog över Carl Johan Schlyter. 295
vår tid, liksom på 1600-talet, gångbara antiqvariska ögonsjukdom,
som genom ett slags hallucinationer visar föremålen mycket
äldre än de verkligen äro/’ *)
Ej mindre anmärkningsvärdt än den historiska lärdomen
och kritiken är Schlyters filologiska skarpsinne. Hans egna
studier hade från början ej specielt legat åt> detta håll, och de
glos-sarier, som åtföljde de särskilda lagarna, måste alltid betraktas
såsom bihang till dessa. Så mycket mera beundransvärdt är det,
att Schlyter äfven på detta område blef en banbrytare, nästan
utan föregångare i Sverige och, till en början, nästan utan
litterära hjelpmedel. Strängt satte han gränserna för sitt filologiska
arbete; han har upprepade gånger förklarat, att han för sitt
ändamål ansåg vidlyftiga "grammatikaliska och etymologiska
Utflygter" såsom onödiga. -"Hvad värde de annars måtte hafva, här kunde
de ej tjena till annat än ett fåfängt lärdomsprål, hvilket allt för
ofta användes att skyla bristen på den insigt i saken, som för
ett sådant arbete allra mest behöfves." Den historiska
språkforskningen har, till väsentlig del genom det material, som
Schlyter samlat, i hans fädernesland under senare tid nått en
hastig utveckling, och forskningen kan ej i allt blifva stående
vid de af honom vunna resultat. Men hvad som än kan komma
att anses såsom föråldradt i Schlyters språkvetenskapliga arbete,
så skall han dock alltid behålla en plats bland den nordiska
språkforskningens mästare och hans namn äfven på detta
område förblifva oförgätligt.
Den lärda verldens erkännande kom Schlyters lagverk i
rikt mått till del, men anmärkningar uteblefvo ej alldeles. Mot
dem framträdde han alltid stridsrustad, och i företalen till sina
lagupplagor nagelfor han strängt ej blott med sina recensenter,
utan ock med dem som jämte honom arbetat på samma fält.
Med den skärpa, som låg i den stridbare mannens lynne, tog
han allt i upptuktelse, som han ansåg såsom ett vanställande af
historisk sanning eller såsom opåkaHad kritik. Hårda ord fälde
han då, ofta af ringa anledning, ord, som i vetenskapliga arbeten
helst bort vara osagda. Särskildt uppseende i denna riktning väckte
det vidlyftiga förordet till ordboks-bandet genom den
polemiska ton, som utmärkte vissa af dess delar. Schlyters sista skrift,
utgifven 1882, utgjorde en hvass protest mot ett enligt hans
förmenande obevisadt påstående af en yngre forskare om
Söder-mannalagen 2).
*) Företalet till Stadslagen. Yttrandet är föranledt af Schlyters polemik mot
Thorsen ang. runhandskriften till Skånelagen.
2) Äfven i yngre åren vexlade Schlyter skarpa hugg med juridiska
skriftställare. En laghistorisk uppsats i Svea, h. XII, af juris adjunkten Delidén
framkallade polemiska uppsatser af Schlyter i Stockholmsposten 1829 (n:r 131-
133) och i Journalen 1830 (n:r 100-102). Såsom en särskild skrift utgaf han
1832 saralingen af sina stridsskrifter mot en annan Upsala-jurist, J. C. Lindblad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
