Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till nordisk språkhistoria (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
hafva -ffh, -d, -b såsom slutkonsonanter, tillhöra sådana ord,
som i vissa former få gh, d, b som midljud. Så har siugh lätt
kunnat få -gh från siughæ, imperat. lad d från inf. ladæ etc. etc.
Däremot finnes icke i hskr. slutljudande försvagad tenuis i
sådana ord som ut, sek ’sig’, thek ’dig’ etc., hvilka sakna
tvåstafviga former, från hvilka de genom analogi kunde erhålla
det försvagade ljudet (dock l gång houæth sarætK).
När man i fd. uttalade tak men taghæ, fot men fedcer etc.,
så är detta naturligtvis att sammanställa med den företeelsen,
att flera språk låta sångbara konsonanter som slutljud förlora
sin sångbarhet; jmf. mht. tac - tages, leit - leides etc.
Dessa spörsmål framställa sig emellertid själfmant: hafva
i danskan de gamlatenues k, t, p ljudlagsenligt försvagats
endast i midljud, hvarefter de genom analogi inträngt äfven i
slutljud? Eller har förloppet fastmer varit detta: Fastän de
först försvagades som midljud, hafva de senare ljudlagsenligt
undergått samma försvagning såsom slutljud? I det förra
fallet hafva (jmf. ofvan) imperat. tagh kunnat få gh från taghæ
etc., föd d från feder etc.; men också ud d från udæn, ude etc.
Sådana pronominella ord och partiklar (nyd. jeg, mig, dig, sig,
ad "åt" etc. etc.), som icke hade något nära beslägtadt
ord vid sin sida, från hvilket de försvagade ljuden kunde
öfverföras, hafva då låtit sina slutljudande tenues försvagas
till mediæ (och sångbara frikativor), emedan de merendels
brukades i proklisis eller i enklisis (jmf. Svensk akcent I 119).
Som bekant har liknande ljudförsvagning inträdt i dylika ord
i beslägtade språk, som annars bevarat de gamla tenues; jmf.
nysv. jag, mig etc., nyisl. «ð, hvdfo etc. af at, hvat etc.; se förf.
i Tidskrift for Filologi N. B. III 248 f.
För närvarande kunna, så vidt jag ser, frågorna icke
med full visshet besvaras, men jag är mest böjd att antaga,
att det är det senare alternativet, som bör besvaras jakande,
att således äfven i föd etc. en ljudlagsenlig försvagning inträdt.
Ett stöd härför skulle enstafviga fd. ord med försvagad slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
