Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
ljudlagar. De visa nämligen, att den yngre a-omljudsperioden
ännu fortfor efter genomförandet af det äldre w-omljudet.
Genom denna undersökning belyses äfven den speciellt
nordiska akcentueringen och den därmed sammanhängande
kvantiteten hos de nordiska ändelsevokalerna.
I Arkiv IV 87 ff. har det, efter hvad jag tror, lyckats
mig att ådagalägga, att med visshet fornsvenskan och
fornnorskan och efter all sannolikhet språket i hela Norden hade
ännu i sen tid långa ändelsevokaler omedelbart efter kort
rotstafvelse, under det att däremot ändelsevokalerna voro
korta omedelbart efter lang’ rotstafvelse. Som bekant, voro
de korta äfven i tredje och fjärde stafvelserna af ord
oberoende af rotstafvelsens kvantitet. I fsv. t. ex. har man således
uttalat Uvä men brinna, salu men gåvo, sptnl men Ume, vinir
"vänner" men tíþir "tider" etc. etc. På anf. st. lemnade jag
oafgjordt, huruvida de långa ändelsevokalerna bibehållit en
ursprunglig längd,1 eller huruvida de under trycket ai den
på dem hvilande starka biakcenten (levis) i relativt sen tid
(å nyo) förlängts efter att förut hafva förkortats.
Jag anser mig nu kunna yttra mig bestämdare. Den
samgermanskt-urnordiska akcentueringen lefde kvar, efter hvad
den fsv. och fnorska vokalbalansen visar, ännu efter det
samnordiska språkets delning i skilda språk. På urnordisk
ståndpunkt hade således nom. sg. v$n$R Vän’ och nom. pl. virilR
Vanner’ båda en utpräglad biakcent på ultima, under det att
denna akcent saknades på ultima af nom. sg. födfø ’tid’ och
af nom. pl. HdlR ’tider’. Denna biakcent (levis) förmådde
emellertid icke i längden bevara de korta ändelsevokalerna
i tvåstafviga ord, utan af viniR Vän’ blef vinn, vinr (liksom af
tidfø utan levis på ultima blef £$Ö(A)? ti f). De långa ändelse-
1 Denna förmodan har uttalats af Noreen, åtminstone hvad
ändelse-vokalen -ä (nu -å) i Elf dalsmålets tövå "lefva" etc. beträffar (se
Kocks Studier II, 550).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
