Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
stafvelse skulle saknat denna akcent, så skulle icke desto
mindre omvändt *domido med lång rotstafvelse haft ocli *talido
med kort rotstafvelse saknat samma akcent på sin andra
stafvelse. Men härigenom kullstörtas ju hela den
eftersträfvade öfverensstämmelsen mellan de vestgerm. språken å ena
och det nordiska å den andra sidan, eftersom i de vestgerm.
språken äfven de trestafviga orden med kort rotstafvelse
hade (i motsats till de trestafviga med lång rotstafvelse)
bi-akcent på sin andra stafvelse (se Sievers i Beitr. V, 70 if.,
82 ff., 89 ff; Ängels. Grammatik2 s. 59; Braune: Althochd.
Gramm. § 66). Och härtill kommer, att äfven inom det
samnordiska språket själft en påfallande olikhet skulle hafva
förefunnits mellan tvåstafviga och trestafviga ords
akcentue-ring, då som nämndt enligt Falks teori akcentueringen af
andra stafvelsen af trestafviga ord (med så väl kort som lång
rotstafvelse) skulle varit motsatt akcentueringen af samma
stafvelse i tvåstafviga ord.
Och detta är så mycket underligare, som enligt den fsv.
vokalbalansens vittnesbörd trestafviga och tvåstafviga ord i
detta afseende akcentuerades på samma sätt: de med kort
rotstafvelse med biakcent (levis) på andra stafvelsen, de med
lång rotstafvelse utan denna biakcent på andra stafvelsen.
Man har nämligen tiüghunde (med u i penultima) lika väl som
tiüghUj synine (’sönerna’ med i i penultima) lika väl som syni
’söner’; tungona (ack. sg.) liksom tungo; rættena (ack. pl.)
liksom rætte etc. Redan detta, att Falk nödgas skilja de urspr,
trestafviga och de urspr, tvåstafviga orden, gör enligt min
uppfattning hans åsigt oantaglig.
Men äfven de urspr, tvåstafviga orden tala kraftigt emot
densamma. För att undanrödja den svårighet, som de
maskulina ^-stammarna vålla, söker Falk väl göra troligt, att
"tendensen" till omljud i nom. och ack. sing, icke skulle hafva
varit mindre hos orden med kort än hos dem med lång
rotstafvelse. Båda klasserna hafva som bekant i sistnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
