Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ströftåg i Sverges medeltidsliteratur (August Schagerström) - - I. Svenskans 3dje konjugation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
af 1400-talet1 hade fått dubbelt tempustecken i 3dje
konju-gationens imperf. ock particip., men visa därjämte, att de
äldre formerna ännu i början af 1500 fortlefde vid sidan af
de yngre.
Præs. partic, på -nde är sällsynt; till de af Ry dqvist S. S. L.
I, s. 131, 135, 139, 404, 405 anförda forsmande, nidhersiande,
thwande, slaandhes har jag att tillägga endast Med. Bib. II,
297 : 32 f&rsmaandis, 238 : 20 slaandes, Script. I, 2 : 214, 215
gande, staande. Någon form på -ende har jag icke antecknat.
Någon förklaring af det dubbla tempusmärket har
Rydqvist egentligen icke gifvit; han yttrar blott tämligen
obestämdt (I, 139), att "stammens vokaliska utgång påkallade
skyddet af förstärkta tempustecken." Enklast förklaras
företeelsen genom antagandet af analogibiidning2 efter den
grupp ai andra konjugationens verb, hvilkas rot utgår på dh
ock hvilkas præter. ock partic. följaktligen måste få dd.
Sådana äro bedhas, bredha, ledha, redha, vedha, hædha, klædha,
rædha, skrædha, spædha, trædha, bidha, nidha, qvidha, smidha,
spridha, stridha, vidha, lydha, prydha, ~þydhat blödha, flödha, födha,
gödha, lödha, mödha, nödha, ödha, hvartill ytterligare komma
några imperf. ock particip, med kort vokal, såsom gladde,
skadde> stadde, vadde, rudde, studde, lödde. Danskan åter har,
som bekant, låtit vokalstammarna uppgå i ø-konjugationen.
Participiet på -ende tror Ryd q vi s t vara en danism. Men
man förstår i så fall icke, hvarför icke äfven i de andre
kon-jugationerna ande undanträngdes af -ende. Kanske föreligger
1 Uplandslagen partic. sett (Rydqvist, S. S. L. I, 119) får väl ej anses
bevisa det dubbla tempustecknets tillvaro redan omkring år 1300.
Antingen beror dess tt på konsonantförlängning efter lång vokal, såsom
Noreen antagit i sina Fornsvenska föreläsningar, eller ock är det
assimilation af åkt (jfr Gottl. L. datt, iemgutt i Rydqvist IV, 295),
såvida man får antaga, att det gamla starka participiet redan vid
denna tid fått en medtäflare i ett svagt *sedher.
8 Enligt en gissning af Noreen har man möjligen att söka
anknytningspunkten i neutrum af part. pass. ock i supinum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
