Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om ordet hustru (Adolf Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
anspråk på att blifva erkänd.1 Det enda exempel han - med
stöd af Rumpelts fullständigt antikverade Deutsche grammatik -
anför, är dels icke analogt, dels alldeles missuppfattadt. Det
got. fragifts är nämligen icke, såsom Hr S. tror, yngre än och
uppkommet af det en enda gång hos Lukas förekommande
fra-gibt(im\ utan detta senare är, i händelse det icke rent af är
felskrifning, en yngre form beroende på anslutning till verbet
giban och substantivet giba; fragifts måste vara det äldre, enär,
såsom redan länge allmänt erkänts, en urgermansk
Ijudförbin-delse bt öfverhufvud icke existerat (jfr. Paul, Mittelhochd. gramm.
§75; Sievers, Ägs. gramrn. § 232; Braune, Got. gramm.2 §
81, 56, 4).
Detta till bemötande af Hr S:s polemik mot hvad jag i Tidskr.
for Filol. framstält. En punkt, som jag där lämnade outredd eller
rättare sagdt icke inlät mig på, skall jag här tillåta mig att något
belysa, hälst Hr S. synes mig icke häller i denna punkt träffa det
rätta. Det gäller besvarandet af den frågan, hvarför under det att
husfru blef hustru, dock husfrøyja gaf husprøyja, nynorskt
hus-breia, fsv. husprea. l min förra artikel i ämnet kunde jag ej
angifva grunden till differenseringen, och lika litet har Hr S. lyckats
göra det. Han antar (s. 202) äfven i husprøyja en "heterogen
dis-similasjon", som ledt till utbyte af en labiodental spirant mot en
labio-labial explosiva (Hr S. älskar att i stället för de af andra
människor använda formerna spirant och explosiva tillgripa ,,gnidningslyd"
och ^spærrningslyd*’); men någon grund anges ej till, att sf ena
gången blir sp, andra gången st. Naturligtvis måste sf hafva varit af
olika beskaffenhet i de båda fallen. Enligt min mening förhåller det
sig så, att s -f- labiodentalty -|- r gifvit, på sätt ofvan utvecklats,
str\ däremot af s -f- labiolabialt f -J- f uppstod spr. Husfru är,
såsom varande en sammansättning med det tyska lånordet fru, yngre
än den altigenom inhemska sammansättningen fausfrøyja, och vid
tiden för dess bildning var f redan labiodentalt såsom i våra dagar;
vid tiden för bildandet af sammansättningen husfrøyja däremot var
f ännu labiolabialt. Att verkligen det urnordiska f var och troligen
ännu i den älsta historiska tiden fortfor att vara labiolabialt, torde
kanske vara öfverflödigt att med bevis styrka. Men till deras tjänst,
som möjligen icke närmare reflekterat öfver frågan, anger jag här
några af hufvudskälen för detta antagande:
1. Det har uppkommit ur det bilabiala indoeuropeiska p, som
när-mast måste hafva gifvit upphof åt ett bilabialt f.
2. Dess etymologiska motsvarighet, det gotiska f är bilabialt (se
Braune, Got. gramm. 2 § 52).
’) Tegnér har i Hemmets ord s. 31 uttalat den meningen, att uppkomsten
af t i hustru skulle bero på ett uttal hus-fru; men hvarför ett dylikt
dragande af f till förra stafvelsen skulle framkalla en öfvergång till t,
inser jag icke» Ej häller har Tegnér anfört några analogier till den
ifrågasatta ljudutvecklingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
