Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Undersökning om de germanska, i synnerhet nordiska formerna af adjektivet hög (L. Fr. Leffler)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
sen af den härledning af ordet ur en rot k2uk2, som så vidt jag
Tet, är den allmänt antagna (jfr här förut s. 268 n. l.1.
Om fhty., fsa. hðh gäller väl det samma som om det got.
hauhs. I ägs. och ffris. åter finnas former af ordet, som visa,
att där både de paroxytonerade och de oxytonerade rotformerna
fortlefvat. I ägs. heter ordet väl i regeln heáh, men en dat. plur.
Jieá^um (jämte heám, heáum) hänvisar på en stamform
hau$6-(jfr Sievers, Ägs. Gram. § 295, anm. 1). I lexika pläga ock
af gammalt för ägs. angifvas formerna heáh, heág. Ffris. hách,
Mg (kompar. Mchera och Mgera) vittna om den grammatiska
växlingen i detta språk. I nyfrisiskan har den oxytonerade
formen segrat, i det att saterländska och helgolandska dialekterna
hafva hög, nordfrisiska huyh, västfrisiska haeg, heag, hvartill kan
läggas wangerogska hðch (då i denna dialekt slutjudande g blir
cK)2. Fornlågfrankiskan har blott den paroxytonerade formen
(dat. sing. mask. hðon^ superi, hðista) 3; medelholländskan har
hög, nyholländskan hoog (superi, hoogsf). Medellågtyskan har
både Jio, höch och höge (Schiller-Liibben); nyare lågtyska
munarter hafva hoch eller liog (kompar. höger, högger etc.). Af det
nu meddelade framgår, att Noreen (a. a. s. 433) med orätt
tillerkänner de västgermanska språken endast paroxytonerade former
af ordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
