Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmeldelse af F. A. Aurén, Bidrag till svenska språkets akcentlära (A. D.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
förvåna sig öfver, huru förf. kan påstå sig ha antydt sin " ställning
till alla1 föregående akcentteorier" ock såsom det nya i sin egen
framhålla, att den är bygd på ljudfysiologien, då han förbigår eådana
arbeten, som de här nämda, hvilka alla sett dagen före forfs. eget.
Om förf. således ej lagt någon ny grund för aksentläran, så har
han däremot vid sina undersökningar utgått från en alldeles ny ock
ännu obevisad sats : att aksent ock kvantitet i vårt språk äro så
fullkomligt oberoende af hvarandra, att föga eller intet kan mellan dem
sägas vara gemensamt (s. 10). Förf. yttrar sig nästan med ovilja
om dem, som kunnat framkomma med den åsikten, att dessa
företeelser ej äro alldeles oberoende af hvarandra, oaktadt han själf yttrar
(s. 51), att "höj ningen eller sänkningen tillkommer den första
stafvelsen, som i sådana (flerstafviga enkla) ord alltid är lång," ock (s. 67)
att böjnings- ock sänkningsprocessen alltid i vårt språk försiggår på
en lång stafvelse1." Detta förhållande, sammanstäldt med hvad förf.
nämner å s. 74, att man ,,med rätta säger den stafvelse, på hvilken
aksentens hufvuddel, höjnings- eller sänkningsprocessen, är förlagd,
vara företrädesvis aksentuerad", borde ej allenast hafva visat förf.
orsaken till det af honom ogillade påståendet, utan äfven kommit honom
att misstänka, att aksent ock kvantitet verkligen äro i någon mån
beroende af hvarandra. Förvånande är också, att förf. i de af honom
(s. 10) valda eksemplen bitr en ock Sur en endast framhåller
kvanti-tetsskilnaden ock alldeles förbigår den starka tonvikt (ej tonhöjd) som
tillkommer andra stafvelsen i det senare ordet. Man kan visserligen
uttala denna stafvelse lång, utan att på den samma lägga någon
tonvikt, men ordet blifver då ej detsamma, hvilket väl tyckes visa, att
tonvikten ej är något, som vid betraktandet ,,här endast kan komma
i andra rummet." Att denna tonvikt (röststyrka) är beroende af
kvantiteten, nämner förf. s. 18; men icke bör väl den egenskapen hos
detta beroende, att ,,ega en mycket enkel förklaringsgrund" (om
hvilken man likväl ej får någon upplysning), hindra oss att erkänna
skilnaden mellan de här framträdande företeelserna af kvantitet ock
tonvikt. Måhända erkänner förf. denna skilnad, men han nämner därom
intet. Däremot framgår alldeles tydligt, att förf. ej erkänner denna
tonvikts rätt att kallas aksent, hvilket får sin naturliga förklaring i
förfs. ofvannämda utgångspunkt. Efter en kort framställning af
talorganets sätt ock förmåga, att angifva olika tonhöjder, påstår förf. helt
enkelt att Brösthöjdens af innehållet oberoende förändringar kos
ljudningarne (stafvelserna) i ett och samma eller i tvänne
närstående ord är det, som man allmänneligen1 förstår med aksent."
Att detta emellertid icke är den allmänna uppfattningen, finner man
redan af en jämförelse med de åsikter förf. anför i sin inledning,
hvartill ytterligare kan läggas svenska akademiens bestämning i hennes
språklära: ,,Den höjda eller sänkta röstens märkligare tryckning på
en stafvelse, i jemförelse med en annan, på hvilkan rösten mindre
hvilar, kallas Accent, Tonvigt, Ljudvigt", med hvilken Sundéns, i
1 Spärringen gjord af rec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
