Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
sätt uppkomna formen elakr brytes e, och vi erhålla det *jalakr,
som ligger till grund för dalmålets jälåk. Riksspråkets elak med
sitt långa e har naturligtvis redan från förstone haft
hufvud-tonvikten på första sammansättningsleden och förhåller sig
således till jälåk som fsv. brö’ttop till bröllö’p, äldre sv. Gö’tstaf till
Gustaf och skö’fkonung til sJcoíko’nung l.
Men brytningen torde kunna tillerkännas ett ännu större
område för sin verksamhet. Jag inser icke, hvarför ej det e,
som uppträder i de en gång reduplicerande verbens preteritum,
också skulle vara underkastadt brytning. Jag antar sålunda, att
fsv. fiollom, hioldom äro de ljudlagsenligt utvecklade formerna i
pret. pl. af falla, halda2, och att å ena sidan isl. féllum, heldum
rättat sig i fråga om vokal efter sing. fell, helt, å andra sidan
fsv. fioll (i ÖgL., fioll i UL.), hiölt (ÖgL. och UL.) lånat io från
pluralen. Att fsv. älst haft singularformer fullt
öfverensstämmande med isl. fell, helt, framgår af Tjängvidestenens /?i, d. v. s.
fell (se Bugge, Antiqvarisk tidskr. för Sverige V, 104) och äldre
Västgötalagens hælt (Rydq. I, 164).
III. Altsedan Pauls uppsats om den fornnordiska brytningen
(Beiträge VI, s. 16-30) torde det få anses såsom afgjordt, att
e ursprungligen och ljudlagsenligt undergick brytning, så ofta en
"hård" vokal (a, o, vi) följde i nästa stafvelse, men aldrig annars.
1 Se Kock, Tydn. af gamla sv. ord s. 3 ff. - Andra exempel på ord,
som i likhet med de af Kock anförda uppträda med hufvudtonvikten
än på första, än på andra sammansättningsleden, äro: fsv. Thorlogli, -er,
Ingelogh, Tilloger, men äfven Tliorlögli m. fl. namn på -lögli; Asgotus,
Alc/uter, men äfven Asyöter (se Lundgren, Språkliga intyg etc. s.
15 och 53; Spår af hednisk tro etc. s. 12, 39, 47); neutr. ualriif
(ÖgL. och SkL.) är väl däremot att skilja från fem. pl. ualraubaR
(Rökstenen).
2 Jag ansluter mig härutinnan till en af amanuensen Aksel Andersson i
härvarande filologiska seminarium framstäld förslagsmening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
