Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oregelbundna ö i fsv. öl jämte Gottlandslagen ol. Men månne man icke
har att på detta sätt tyda äfven vokaldifferensen i isl. skrøk,
skr*o*k (Wimmer, Læsebog 3 s. 268), fsv. skrok, skruk och isl.
neutr. pl. r*o*k (jfr fs. raka, st. f. sing.), røk (så ofta i isl.
homi-lieboken, se Leffler, Om v-omljudét s. 62 noten), en differens
som är lätt förståelig under förutsättning af en ursprunglig
böjning skr*o*k, skrøkvi[1], r*o*k, røkvi? Antagandet af u-stam skulle
äfven i viss mån förklara dubbelformerna hos isl. smør, smj*o*r,
fsv. smör, fg. smier och isl. kj*o*gt, kjot (sällsynt, se Leffler, Om
v-omljudet s. 10), fsv. köt (ä. VgL.), kyt, kiot, kiöt (UL.).
4. Fårömålet har neggur njugg, bregga brygga (se Sv. Landsm.
I, 331), i hvilka ord e-vokalen måste enligt gutniskans ljudlagar
återföras till fg. e. Att äfven svenska riksspråket en gång haft
jämte njugg med dess brutna vokal en form negg med obrutet
e, framgår af de i Linds Swänsk och tysk ordabok (1749)
anförda formerna nägg svag, näggt åhr oår, nägghet svaghet, på
hvilka Herr F. V. Norelius gjort mig uppmärksam.
5. Om den vokal, som undergått brytning i fsv. stiugger
(jämte stygger, isl. styggr), Vätömålets skjugger (jämte
riksspråkets skygg), varit i, är det omöjligt att förstå, hvarför en
och samma ljudförbindelse -iggw- i samma språk och på samma
tid behandlats på två helt olika sätt, i det att i dels brutits till
iu, dels omljudts till y, så att man i fsv. har jämte hvarandra
stiugger och stygger. Antagandet af, att man i urnordisk tid
hade två olika former af rotstafvelsen: steggw-, skeggw- (hvaraf
med brytning stiuggwv-, skuggw-) och stiggw- skiggw- (hvaraf
med omljud styggw-, skyggw-), gör däremot dubbelheten iu : y
fullt begriplig. Växlingen steggw-: stiggw-, skeggw-: skiggw-
åter beror utan tvifvel därpå, att stiugger och skiugger liksom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
