Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen)
- - 1. Till läran om i-omljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
*bundinoz, *farinos o. d. [1], så måste dessa representeras af isl. *byndinn, *f*e*rinn o. d. Den omljudda vokalen i bundinn, farinn
o. d. hör då ursprungligen hemma i de kasus, som icke haft
suffixvokalen i utan antingen a, u eller möjligen ingen
afledningsvokal. För ord med kort rotstafvelse, såsom farinn, skulle man
kunna antaga, att den omljudda vokalen härrör från de synkoperade
kasus, äfven om deri vokal som synkoperats varit i, ty denna
synkope skedde i dylika ord före omljudstiden (Sievers, Beitr.
V, 69); men för ord med lång rotstafvelse, såsom bundinn, äger
denna förklaring ingen tillämpning, enär i här skulle hafva
öfverlefvat omljudstiden (jfr. valða, men dømða). En analogi till
utträngandet af den omljudda vokalen har man i alla fall i visst
afseende uti participier sådana som taliðr, som måste anses stå
i stället för äldre *t*e*liðr (jfr. Paul Beitr. VI, 171), men som fått
sitt a från talðan, talða m. fl. former.
Nu blir emellertid frågan den, om vi på nordiskt område
hafva exempel på omljudd rotvokal hos ord på -inn, eller om
dessa möjligen kvarstå såsom ett starkt stöd för Pauls teori om
ett urgermanskt e i obetonad stafvelse. Participierna isl. *e*kinn,
dr*e*ginn, fl*e*ginn, gn*e*ginn, hl*e*ginn, kl*e*ginn, sk*e*kinn, sl*e*ginn, t*e*kinn,
þv*e*ginn, f*e*ginn (particip till ett förloradt verb *fahan, jfr. got.
fahéds) och subst. r*e*qin, m*e*gin, R*e*ginn bevisa ingenting, emedan
omljudet här kan vara att förklara på samma sätt som i dat.
d*e*gi, nom. dr*é*ki, fl*e*ki (jämte flaki, som lånat a från öfriga kasus),
där i är äldre ē och gutturalen tydligen spelat en roll vid
omljudets inträdande[2], så att det förra ordet
hade i uti ändelser redan på omljudstiden, hvaremot det senare då
ännu hette hane. Med detta antagande öfverensstämmer det förträffligt,
att urnordiska inskrifter i allmänhet hafva dativ på -e hos mask.
a-stammar, t. ex. Tunestenen Woduride, Järsbärgstenen Hite,
Tjurköbrakteaten Walhakurne (se Bugge, Tidsk. for Phil. og Pæd. VII, VIII,
Årbøger f. 1871 och 1878), men däremot Krogstadstenen har i uti dat.
Stuingi (Bugge, Tidskr. for Phil. og Pæd. VIII), hvarest guttural
föregår ändelsen; en olikhet som ej gärna kan ha kronologiska skäl, då
Krogstadstenen icke tillhör de yngsta urnordiska stenarne och särskildt
väl icke är mycket, om ens något yngre än Järsbärgstenen. Man väntar
att finna samma differens hos de svaga mask., som dock i stället uppvisa
ett ännu ej fullt förklaradt a (hvarom senast Verner i Anzeiger
VII, 13) och detta såväl i Wiwila (Veblungsnæs), Niuwila
(Vardebrakteaten), M[a]r[i]la (Etelhem), som i Ran[i]nga (Vimose), Au[i]nga (Skodborgbrakteaten). </footnote>. Större beviskraft torde man
kanske vara
[1] För antagandet af dylika
talar starkt Tanumstenens liaitinaR (hvarpå
Bugge gjort mig uppmärksam). Mindre vikt torde vara att tillmäta
sådana finska lånord som arina (Themsen, über den Einfluss der germ.
Spr. auf die finn.-lapp., s. 49).
[2] Mindre egentligt uttrycker sig väl Wimmer, då han (Forn. forml. s. 20)
tillskrifver k och g i och för sig förmåga att omljuda a.
Man förstår då icke, hvarför det heter t*e*kinn, dr*e*ginn men (icke
t*e*ka, dr*e*gá). Tydligtvis är det i första hand icke k, g, utan det därpå
följande i som verkat omljud, hvaraf följer, att de synkoperade formerna
ljudlagsenligt skulle hafva oomljudd vokal. Växlingen dr*e*ginn: n. pl. f.
dragnar, dr*e*ki: g. d. a. drkca har sedan utjämnats, så att fornsvenskan
i regeln låtit den oomljudda vokalen segra -- om de jämförelsevis få
exemplen på motsatsen se nedan --, isländskan däremot i participierna
den omljudda, så när som i gnagit (jämte gn*e*git), en form som jag icke
finnar några skäl att i likhet med Wimmer (Forn. forml. s. 11.7 not)
hålla för oriktig; hos andra ordklasser åter har äfven i isl. vanligen
den omljudda vokalen genomförts, så att t. ex. af alla dativer på
-gi, -ki endast d*e*gi återstår med omljudd vokal (jämte oomljudd, se
Wimmer Oldn. Læseb.2 XXV not, där den i Forn. forml. s. 61 gifna
förklaringen af d*e*gi såsom u-stamsdativ tages tillbaka). Skulle den
af Sievers (Beitr. VIII, 331 not) framkastade gissningen, att d*e*gi
möjligen är en kompromissform af dat. dagi och lok. d*e*g, bekräfta sig, så
försvunne äfven detta exempel.
Då mången torde i likhet med Rydqvist tvifla på, att svenskan äger
säkra exempel på omljud i dylika fall som de nyss anförda isl. orden,
så anför jag här följande exempelsamling: fæghin (så alltid), hvars æ
senare också inträngt i verbet fsv. faglina, nysv. fägna; slæghin (Upl. L. en gång, Bjærk. R. 2 ggr, ä. VgL. en gng, y. VgL. 3 ggr, Lydek. en
gng; jfr. Rydq. I, 455) men vanligen slaghin; dræghin (y. VgL. 6 ggr,
Ant. till VgL. 4 ggr; dessutom har G. L. icke blott part. dregit, utan
äfven konj. pres. dregi, se Söderberg, Forngutn. ljudl. s. 29);
oþvæginsþorp (i diplom); pres. konj. tæki 1. tiki (y. VgL. 2 ggr, Lydek. 3 ggr):
part. fingin, gengit (hvardera några ggr i ä. och y. VgL. samt Lydek).
f g. gingin; dat. dæghi (ä. VgL. 2 ggr; äfven ack. har där 2 ggr
formen dægh; det en gång förekommande endæghæ kan vara felskrifning,
men kan ock vara spår af en ursprunglig böjning endæghi: endagha);
Thörkil (Rydq. IV, 63; Lundgren, Språkl. int. s. 53), där omljud verkas
i förra delen af en sammansättning genom vokalen i den senare delen,
såsom i Thyrbiörn, Tyrgils (Lundgren, anf. st. s. 50 f.; från dylika
sammansättningar kunde sedan förstafvelsen þyr utsträckas till andra
ord, som själfva ej hade anledning till omljud, t. ex. Thyrgerus); att
myrghin, morghin funnits i fsv. framgår af den ännu i Tiällmanns och.
Vallenii grammatikor upptagna pl. mörnar, d. v. s. myrghnar (jfr. min
inledning till S. Columbi En svensk ordeskötsel, s. XXIII). Till de här
anförda exemplen ur fornspråket kommer nu ytterligare de nysvenska
dialekternas vitnesbörd. Så t. ex. kunna Fryksdalsmålets och
Dalbymålets participer têjj tagit, drêjj dragit,
slêjj slagit, tvêjj tvagit endast
förklaras ur fsv. tækit, dræghit, slægliit, þvægit; fårömålets læki saltlake
tyder på en fsv. böjning læki: laka, liksom isl. dr*e*ki, fsv. draki
förutsätta ett ursprungligt dr*e*ki: draka (se Svenska Landsmålen I, 171, 332
och Fryksdalsmålets ljudlära § 19). Hithörande exempel ur Dalmålet
anföras nedan s. 21.
Frågar man sig nu, hvarför i uti dr*e*ki verkat omljud, under det
att i uti t. ex. hani icke haft denna verkan, så måste svaret blifva, att
gutturalen påskyndat utvecklingen från e till i<footnote>[Not vid korrekturläsningen:] Sedan ofvanstående redan var trykt, har jag
observerat, att denna mening förslagsvis framstälts af Leffler i Tidskr. f. Filol. N. R.
II, 274 not. ; jfr. V-omljudet s. 5 f. not.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:15:59 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1883/0156.html
