Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. kap. En glad jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På julaftonen sutto ett dussin unga flickor i den mest spända väntan hopträngda på en säng, som utgjorde parketten, framför de blå och gula bomullsförhängen hvilka tjenstgjorde såsom ridå. Det stojades och hviskades mycket bakom förhänget, en smula lamp-os kändes, och ett tillfälligt flissande hördes från Amy, som hade anlag för att bli hysterisk i ögonblickets höjda stämning. Nu ringde en klocka, förhängena drogos åt hvar sin sida och den tragiska operan började.
En mörk skog — enligt affischen — framstäldes genom några buskväxter i krukor, ett grönt stycke knollrigt ratintyg på golfvet och en håla i bakgrunden. Denna senare var gjord af en klädhängare till tak och ett par byråar till väggar, och derinne syntes en liten eldstad med eld i; en svart gryta stod på elden och en gammal hexa lutade sig ned öfver den.
Scenen var mörk och eldskenet från grottan gjorde ypperlig effekt, i synnerhet som verklig ånga steg upp ur grytan, när hexan lyfte af locket. En liten stund skänktes publiken att hemta sig från det första öfverväldigande intrycket. Derefter smög sig Hugo, styckets bof, in med ett slamrande svärd vid sidan, slokig hatt på hufvudet, svart skägg, mystisk kappa och stora stöflar. Efter att i en mycket upprörd sinnesstämning ha mätt scenen med väldiga steg, slog han sig för pannan, en vild tonström forsade ur hans bröst, tolkande hans hat till Rodrigo och hans kärlek till
Zara samt hans orubbliga beslut att mörda den ene och vinna den andra. De grofva tonerna i Hugos stämma samt ett vildt anskri, då hans känslor öfverväldigade honom, voro af ryslig effekt, och publiken applåderade hvarje ögonblick då han höll upp litet för att hemta andan. Efter att ha bugat sig såsom en konstnär den der är van vid offentligt erkännande, smög han sig till hålan och tillsade Hagar att komma ut med ett befallande: “Hör hit, sötnos! Jag behöfver dig.“
Och ut kom nu Margret med grått tagel hängande omkring sitt ansigte, svart och röd kjol, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
