Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Embarkering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inledning till en desto innerligare förening, sysselsatte
Johanna länge och väl. Hon riktigt öfvade sig att se
ond ut, att vara fjer och tråkig; ty hon kände på sig,
att det skulle bli svårt att hålla god min.
Ändtligen fick hon höra någon komma tungt och
långsamt uppför trapporna. Det kunde omöjligen vara
Gustaf Lönner; ty han sprang vanligen som en hjort
uppför dem och tog två steg i taget; så der
långsamt och betänkligt gick endast någon annan.
Johanna beredde sig således alldeles icke på att sjelf
få en visit, utan trodde att den gälde madamen
bredvid.
Men dörren öppnades och Gustaf Lönner steg in.
Johanna kom ihåg sin rol och sydde utan att låtsa se
honom, fastän redan hans långsamma gång i trappan
gaf henne onda aningar.
”God afton, Johanna”, yttrade Gustaf och gick
rakt fram till henne; ”hur mår du? Har du väntat på
mig?”
”Anej, inte synnerligen; då du inte kommer hit,
så vet jag att Pipi är qvar — det är ett troget djur
det.”
”Ja du, jag skulle kommit förut, 0111 jag inte
sprungit och arbetat hela veckan; men du, det kan
inte hjelpas; jag måste gå ombord i qväll.”
”Hvad i Herrans namn”, ropade Johanna och
sprang upp blek som en marmorbild. ”Du, du, skall
du ut som landtvärn?”
”Ja, Johanna, men var lugn, med Guds hjelp—”
”Jag lugn? Med Guds hjelp? Du kommer aldrig
igen — och så”, tilläde hon och kastade sig om hans
hals, ”och så har jag varit elak emot dig, stygg emot
dig. — Jag tänkte att riktigt plåga dig för det att du
inte varit här. — Söta Gustaf, var intet ond på mig;
förlåt mig, förlåt din Johanna.”
Gustaf Lönner kunde ej annat än småle i sin
bedröfvelse. ”Åh, dina hämdplaner känner jag förut, Gud
gifve du hade kunnat vara mycket ond på mig; men
ser du — jag måste ut, det är så det; men det blir
väl godt igen”, tilläde han och smålog lugnt och gladt
efter sin vana. ”Visst är det illa stäldt; men ser du,
vår Herre hjelper oss nog.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
