- Project Runeberg -  I frihamn. Romantiserade skildringar från sednaste hälften af sjuttonhundratalet /
164

(1887) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En morgon saknade Ingel Green ett par alldeles
nya strumpor. Sedan han förgäfves letat efter dem
’ en lång stund, anmälde han försvinnandet för
vakt-konstapeln, denne för vaktmästaren och denne
återigen för kommendanten. Undersökning i hvalfvet
inleddes genast, men det var omöjligt att få reda på
Ingels strumpor. Men slutligen såg den skarpsynte

vaktkonstapeln Sven någonting besynnerligt sticka
fram mellan halmen i galgfogelns brits. Strumporna
blefvo framdragna, men oaktadt detta graverande
bevis nekade sjömannen och påstod med den fräckaste
uppsyn en menniska kan antaga, att Ingel sjelf lagt
dit dem, för att bringa honom (galgfogeln) i förderf.

Vid denna fräcka beskyllning häpnade till en
början öfversten; men snart fick han sin besinning
igen. Utan att yttra ett enda ord vidare gaf han
vaktknekten ett tecken att taga hand pm förbrytaren
och så bar det af, hvart, visste ej de öfriga fangarne,
utom en, nemligen den, som dagarne i ända med en
falsk och otäck stämma skrek sina psalmer. Höjande
händerna mot det fuktiga taket, himlade han sig och
utbrast i snörflande ton:

— Den stackars förhärdade syndaren får nog
lida det förskräckliga hvalfstraffet. Låtom oss bedja
för hans själ.

Då sjömannen-rånaren ej på andra morgonen
fanns i sin brits, frågade Ingel vaktkonstapeln hvad
som blifvit af honom.

— Han hängde sig i natt, svarade denne tvärt
och aflägsnade sig skyndsamt.

— Nej, utbrast psalmsångaren, när dörren stängts
efter vaktknekten, och hans förut slöa blickar glödde
af en besynnerlig eld, han har ej hängt sig sjelf, utan
det är fästningens bevakning, som hängt honom, ja,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:55:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ajofrihamn/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free