Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot makan. När han nu åter såg detsamma under
förhållanden, som skulle bjudit hvilken som helst
att stanna, och han kände sig i skuld hos den,
hvars hälsa åtminstone om icke lif han vållat
skada, förelågo inga hinder att ägna den lidande
all omvårdnad. Sedan han blottat hennes ansikte och
bäddat tinningarne med snö, fattade han hennes lilla
mjuka hand, för att undersöka pulsen; men som han
själf var något valhändt af bössans handterande,
kunde han icke finna pulsslaget, utan knäppte upp
hennes kappa för att undersöka om hjärtat skulle ge
till känna huruvida lifsvätskan upphört att strömma.
Den unga flickans blygsamhetskänsla, som var
starkare än smärtan och fruktan, väckte kvinnans
själfbevarelseinstinkt, och fattande den alltför
ifrige räddarens hand, sköt hon densamma ifrån sig,
slog upp ögonen och utstötte ett klagande läte.
Under tiden var släden ställd rätt upp och ned,
de framskyndande jägarne blåste all’s tod!
hundarne vinslade och flämtade kring det fällda bytet,
färdiga att ånyo taga upp.
»Blås af jakten!» befallde konungen, sedan han placerat
sin sköna börda mellan slädens fållar. »Kalla på lifmedikern,
och följ efter till Liljeholmen!»
Vid hornens smattrande och hundarnes skällande
vaknade fröken Taube, som icke var obekant för någon
af sällskapet, ur sin svimning, och förvirrad af
de många åskådarnes nyfikna blickar, kastade hon
pelissekragen öfver hufvudet och vände sig till
den björnskinnsklädde kusken med befallning att han
skulle köra fort till en läkare, ty hon hade vrickat
sin fot ur led.
Men konungen hade i samma ögonblick kastat sig upp
i släden och fattat tömmarne.
»Min fröken, det tillhör mig, som bragte er i skada,
att äfven godtgöra hvad jag brutit, och det ni ej
kan neka den obetydligaste af konungens undersåter,
får ni ej neka hans undersåters konung, som anser det
för en ära att räknas bland era ringaste undersåter.»
Piskan smällde och hingstarne sträckte ut, under
det den unga frökens invändningar öfverröstades af
bjällerklang, hornsignaler, skratt och glam och icke
minst af den kunglige kuskens betagna ordsvall.
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
