Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
Stärkt af att känna sig äga en, som hon kunde
bedja till, anropa om hjälp, en, som också en gång i
tidernas morgon blifvit utstött ur himmelen, fortsatte
hon sin vandring, och se, strax gick hon torrskodd
på en gångstig, som slingrade sig mellan ljungen. Hon
hade blifvit bönhörd - hade fått järtecknet och kände
sig stå under en högre makts beskydd, sak samma
hvilken, och hon kände en osynlig hand leda sig,
sprang på försök stigen framåt utan att stöta emot,
tills hon omsider med ett språng var öfver ett dike
och befann sig på stora landsvägen, hvars ljusa
grusfyllning syntes i mörkret linda upp sig som en
gångmatta.
Hon hade vandrat hela natten, följande landsvägen,
men utan att veta hvart det bar, och nu, när dagen
bräckte och stjärnorna bleknat, såg hon till höger om
vägen en uthugg-ning i granskogen, inom hvilken var
uppbyggd en öppen bana liknande den, där komedianterna
agera i bollhuset. Där var nämligen ett upphöjdt
golf, från hvilket reste sig träställningar med
block och linor, sannolikt för att hissa gardinen,
och midt på golfvet stod ett altare liknande det,
på hvilket hon sett Ifigenia offras åt gudarne;
och strax framför altaret var en lucka, en sådan,
genom hvilken man nedsteg till underjorden.
Hon hade klättrat upp för trappan, besluten att hvila
sig och låta solen torka sina kläder och skodon.
När hon stod på denna sommarteater och tänkte sig
åskådarne sitta med sina hundrade sinom hundrade
hufvuden nere på gräsplanen, erfor hon något af den
beundrans afund, hon alltid hyst mot de uppträdande
på teatern. Att få visa sig, stiga upp ur hopen,
öfver hopen, äga allas blickar och öron riktade på sin
person, under det att alla de andra glömde hvarandra,
det vore att lefva, njuta af att ge sin kraft in i
de andra, som skulle gå därifrån med sina känslor
satta i dallring af hennes.
Hon gick fram och tillbaka på golfvet, lyftade
armarne till åtbörder, talade ur minnet hvad som kom
för henne och satte sig slutligen på altaret. Men när
hon tog med handen för sig, kände hon något klibbigt,
märkte, att det var något fett och rödbrunt och att
i det feta sutto långa gullgula kvinnohår fastsmetade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
