Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom? Åh nej. Begära, tigga? Nej, nej, nej! Han
skulle komma och begära att få ge ... Där stannade
hennes tankars ringdans, och harmsen öfver de elaka tankarne,
som grinande godt förstånd kommo fram som stadens
svenner och togo henne på bar gärning, steg hon upp för att
röra sig, gå sin väg från bänken och trädet, som kanske
hört hvad de tysta angifvarne haft att säga, och stirrande
rätt framför sig, såsom om hon försökte att tänka på
ingenting, gick hon in i gränden och kom ut på Själagårdsgatan.
Där kände hon hvarenda skylt, hvartenda fönster; där
hängde urmakarens solvisare, som visade, när han skulle
komma; där var gjutarens, där hans hatt först brukade
dyka upp, där var tunnbindarens skylt midt emot
tavernarens tafla, där han hälsade sista gången. Tekla går framåt,
framåt såsom om hon väntade få se honom; hon kastar
ögonen åt högra sidan, känner en brinnande längtan att se
honom, önskar, att han just nu skall komma, vill, att han
kommer, fordrar, att han kommer, ty han måste komma,
eller kastar hon sig ner och dör. – Och se, där komma
hans ögon med hattens skugga, och han ser på henne, men
kallt forskande, främmande, och hans drag förändra sig,
från hans ansikte växer ut ett långt kindskägg, och hon
stirrar en obekant junker i ansiktet, som tänker hälsa,
osäker om han känner detta fruntimmer eller ej.
Tekla går hem igen, lycklig att ha sett honom i
tankarne ett ögonblick. Och hon kommer åter nästa dag och
»häxar fram» honom, som hon kallar det.
Så går den heta, döfva sommaren med sysslolöshet för
Tekla, hvars hufvud laddar sig med planer, halft medvetna,
halft omedvetna, utan att hon utför någon. På ständig vakt
mot moderns förstånd, som stundom flammar upp och
inser, att detta lif icke kan vara nyttigt för hennes dotter,
öfvar hon sin vältalighet och sin förmåga att snärja den
gamla, så att hon alltid ger sig.
»Ja, du kan då förvända synen på mig», säger hon.
Fadern börjar beundra hennes gåfvor, och ju mer han
beundrar, dess blindare blir han:
»Det finns något hos den där slynan», säger han och
nickar, som om han böjde sig ner för detta djupsinne, som
han kallat till lif.
Tekla har numera kommit så långt, att hon kan ur
föräldrarnes besparingar framkalla de pengar hon behöfver
till sin paryr. Men när modern frågar, om hon icke vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
