Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du är dum, Jost! Det är just det han begriper; därför
låter han oss hålla sig med mat. Han fick så lagom, om
han skulle ta kött i skogen och mjölk af korna. Ser du
inte, att han ligger som en herre och sofver, medan vi
plantera hans bröd? Har han inte fint begrepp, så är jag
en torsk.»
»Nå far, tror du, att han gör inte, när han vaktar hus
och gård om nätterna?»
»Ja, men inte ligger han och vaktar, må du tro! Han
är lättsöfdare än vi, därför vaknar han förr. Det är
detsamma, det. En rar best är det i alla fall, och jag håller
lika mycket af honom som mor din, kanske litet till, för
hon är då ett stycke, när hon sätter till.»
Tjasse störtade upp, rände öfver åkern, satte af öfver
gärsgården och försvann in i skogen, som snart genljöd af hans
ifriga skall, i hvilket snart en annan hund instämde.
»Hvem jästandes kan det vara, som är så långt ute på
ön i dag?» sade Thomas och steg upp. Jost följde, och
de vandrade öfver gärdet i den riktning, hvarifrån skallen
hördes. De hunno icke längre än till gärsgården, då de
sågo tvenne ryttare och hundarne i fullt slagsmål.
»Locka din hund, bonde, annars skjuter jag honom!»
ropade den förste ryttaren.
»Locka din, du!» svarade Jost och flammade upp.
»Tyst, tyst!» lugnade far. »Man skall vara mjuk i mun,
när man talar med herrar.» – Och därpå lockade han
Tjasse.
Den förste ryttaren, som tagit ordet, var en ung, blek
man, som såg ut som en gosse i kroppen, men med en
åldrings hufvud på axlarne. Han var klädd i sammetsjacka
och kyller och hade sadelröret spändt. Den andre ryttaren
var hans ridknekt.
»Vet du, hvem du talar vid, lurk?» frågade han Jost.
»Nej, det vet jag inte och vill inte veta det heller! Men
om du kränker ägofriden, så skyll dig själf!»
»Du var alltså icke till kyrkan i söndags?»
»Nej», svarade Jost, som oaktadt faderns knuffar behöll
ordet. »Förr, när man fick höra Guds ord, gick jag i
kyrkan, men nu, när man bara får höra kungörelser, så bryr
jag mig inte med det!»
»Innan jag bränner dig, så skall jag tala om, att jag är
lagmannens vikarie, konungens länsherre, och att du är min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
