Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orgeltrampare, tilläde han. Di har lôvat mej tjuge
kroner om året, så nu sa en la kunna dra sej fram!
Johan började slå sina järnstycken mot berget.
Det var verkliga kyrkklockor. Och han var
fullkomlig konstnär i att slå. Genom ett raffinerat,
omväxlande sätt att låta järnet träffa graniten hade
han lyckats alldeles illusoriskt återge de variationer
man kan iakttaga i en ringning med två klockor.
Det verkade malm med all malmens välljud. Jag
studerade hans händer, som genom knappt
märkbara vridningar på fingrarna åstadkommo att det
hela ej blev monotont. Och särskilt var hans
återgivande av avslutningen, då ringarna sakta hejda
klockorna i deras svängningar för att så småningom
tvinga dem att alldeles avstanna, och kläpparnas
sista svaga anslag, det hela, storartat.
Men så hade Johan också använt kanske trettio
år att välja ut dessa båda bitar bland allt skrot. Nu
satt han kanhända där inne i stugan mellan
ringningarna och sysslade med stora musikaliska
problem, där han slog på små järnbitar och pannor.
Och så kommo pojkarna ibland och gjorde oreda i
hans material.
Behöver jag berätta att Johan och jag skildes åt
som vänner? Jag gick hem genom skogen och
undrade över livsöden. Jag har fått se så mycket och
njuta av så mycket — men det kanske Johan har
också. Vem bestämmer värdena?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
