Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 8. Ett steg mot afgrunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 77 —
»Försök blott att gå ordentligt, så att ej de gamla märka
något», hviskade han, då de närmade sig porten.
Hon bemödade sig att följa hans råd.
»Har ni inte en fästman också?» frågade han.
»Jo», svarade hon knappt hörbart.
»Hm! — Säg ingenting åt honom heller. Jag vill inte säga
något ondt om Brand, men ser ni, han skulle vara den
sista att förlåta detta nöje.»
Derpå skilldes han vid henne, emedan en person syntes
på afstånd.
»Godnatt», tillropade han henne halfhögt, »var försiktig
bara, så att de gamla ej märka något.» Derpå försvann han.
Så skyndsamt som möjligt gick Gerda uppför trapporna.
Innan hon Öppnade dörren, lutade hon sin brännheta panna
mot den kalla, fuktiga väggen.
»Brand skulle vara den siste att förlåta detta nöje,
upprepade hon. Oss emellan skall det bli, ja är det — slut!»
Efter en stund öppnade hon dörren och steg in. Fadern
sof, men modern satt ännu uppe.
»Är det du, Gerda? Du har dröjt förfärligt länge! Vill
du ha någon mat? Jag har hållit den varm åt dig».
»Nej tack, mamma, jag har så ondt i hufvudet. Jagskall
lägga mig med det samma», och dermed smög hon sig in i
sitt rum, stödjande sig mot stolarne.
Morgonen derpå såg hon förstörd ut och var ytterst
nedstämd till humöret, för hvilket Charlotte dref gäck med henne,
dock utan att erhålla ett ord till svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
